Reportage
Åbos unika myr riskerar bli skog – Pomponrahka måste få tillbaka sitt vatten
Klafs, klafs låter det när stövlarna sjunker ner i den mjuka jorden. Mellan ståtliga furor och lövträd letar sig några solstrålar fram och det glittrar till i pölar, bäckar, diken och dammar.
Pomponrahka och Isosuo utgör ett unikt cirka 200 hektar stort myrområde norr om Åbo centrum, mellan Åbo ringväg och Åbo flygplats. Att området är klassat som naturskyddsområde har räddat en liten grön lunga i Åbo – men flygfält, motorväg och bosättning dränerar, bokstavligen, den värdefulla mosaiken av våtmarker.
-- När en våtmark torkar tillräckligt förvandlas den till skog. Så har det ju gått på många håll i Finland och ibland har man avsiktligt velat öka på skogsarealer genom att torka ut kärr. Här vill vi göra det motsatta och locka tillbaka myren, förklarar naturskyddsinspektör Emma Kosonen från Åbo stad.
För att förhindra att myren dör har ett omfattande restaureringsarbete inletts och om mossorna, fjärilarna och spindlarna kunde tacka entreprenör Jari Rantala kanske de skulle göra det.
Han har under de två senaste veckorna jobbat med att bygga dammar, placera ut trädstammar i bäckar och täppa igen diken i Pomponrahka. Allt för att vattennivån ska stiga.
-- Trädstammarna som ligger i bäckarna gör att vattnet strömmar lite långsammare, humusämnen rinner inte i väg så snabbt och det skapas nya livsmiljöer för alla mikroorganismerna, förklarar Rantala.
För hundra år sedan ville man skapa skog av Pomponrahka och byggde diken för att dränera området. De här gamla dikena i kombination med bland annat ringvägens dräneringssystem är det som nu sakta men säkert torkar ut våtmarken.
För ett par år sedan byggdes en vall mot ringvägens cykelväg. Träd, som också suger upp vatten, har fällts och nu försöker man få vattnet att stanna i myren.
En del av Pomponrahka hör sedan början av 1990-talet till Natura 2000. Inför beslutet att ansluta området till EU:s skyddsområden inventerades naturen och man kunde konstatera att över hälften av alla Finlands vitmossor finns representerade i Pomponrahka, åtminstone fyrtio procent av alla landets spindelarter går att hitta här och det bor ovanliga fjärilar som gungflytrågspinnare och kärrharfotsspinnare i området.
Men nu får man väl lov att säga som det är: Man vetatt det har funnits en rikedom av mossor, fjärilar och spindlar. Om de alla finns kvar är osäkert och om de försvunnit är det osäkert om de alla kommer tillbaka.
Kosonen vill tro att åtminstone en del av mångfalden går att rädda. Det kan finnas fröbanker i marken som bara väntar på rätta förhållanden och också en liten djurpopulation kan få ny fart. Men det kan ta år, till och med tiotals år.
Enligt experterna är den artrikedom som finns i Pomponrahka helt unik i Finland. Att den är det tror man beror på att området består av ett lapptäcke av olika slags våtmarker; tallmossar, tallkärr, myrar.
-- Ett sådant här område skulle inte få förstöras utan tvärtom borde man försöka upprätthålla det och förbättra det, påpekar Kosonen.
På utflykt i skogen
Ett otränat öga har svårt att upptäcka kärrets speciella fjärilar, de många olika svamparterna eller mångfalden av spindlar.
Men vem som helst njuter av den friska luften, dofterna, de höga trädkronorna och de gröna mossorna som breder ut sig i gläntorna.
Fyraåriga Tuukka Korpela har kommit med mamma Renata Vuolukka från Masku för att göra en liten utflykt i naturskyddsområdet. De har gått hela den lilla länken på 4,6 km och säger att de gärna besöker Pomponrahka just för den lämpligt långa rundans skull.
Tuukka har hittat en käpp som liknar en bössa, han har sett en röd flugsvamp, stora träd och stenar. Han gillar att vandra i skogen och uppskattar också matsäcken som mamma packat med: Smörgås, vindruvor och kakao.
Ett lika stort myrområde som Pomponrahka finns inte i närheten av Åbo. Naturskyddsinspektör Emma Kosonen påpekar att det är viktigt att det finns rekreationsområden av det här slaget nära centrum.
Hon ser det också som en positiv sak att människor har möjlighet att följa med restaureringsarbetet i Pomponrahka.
-- Ofta sker ju den här typen av återställningsarbete långt borta. Nu kan människor följa med arbetet och det ger det en egen pedagogisk prägel, säger Kosonen.