Reportage

Jaktövervakaren är ingen vanlig syn på våra breddgrader – ÅU fick följa med på övervakningsrunda

Det är tidig väckning som gäller då man ger sig ut på jakt. För jaktövervakaren är det samma sak. ÅU fick möjligheten att haka på då Forststyrelsens jakt- och fiskeövervakare Tommi Suonpää och äldre konstapel Pasi Tuike från polisen åkte ut på en övervakningsrunda i lördags utgående från polisstationen i Salo.

Vi träffas vid polisstationen och lägger upp en plan för dagen. Först bär det i väg mot Kirjakkala och Tykö, sedan Kimitoön och under eftermiddagen blir det avstickare till S:t Bertils och Kiikala.

– Vi kommer att granska jaktsäkerheten och att alla ha sina tillstånd i skick, sedan blir det eventuellt några blåskontroller också. Förstås ska vi också kolla att alla har tillräckligt med orangefärgad klädsel på sig, säger Tuike då han lägger upp planen för dagen.

Målsättningen är först och främst att förebygga jaktolyckor. Varje olycka är en för mycket.

– De flesta olyckor sker tyvärr i brådskan då någon glömmer att vapnet är laddat till exempel vid förflyttningar eller då man fungerar som drevkarl vid jakt. I värsta fall kan vapnet ligga laddat i baksätet på en bil och skumpa omkring, säger Suonpää av erfarenhet.

Stort "revir" att täcka

Han är en av landets elva jakt- och fiskeövervakare (på finska erätarkastaja) och har som sitt ansvarsområde alla statliga marker i hela södra Finland. Hans ”distrikt” sträcker sig från Kristinestad ner längs gränsen till Birkaland mot Loimaa och vidare till Tavastehus, Mäntsälä, Kouvola och ända till östra gränsen med Miehikkälä och Vederlax (Virolahti) som östligast. Det är med andra ord ett par miljoner hektar att täcka.

Han har arbetat som jakt- och fiskeövervakare i södra Finland sedan 2009. Bilens mätarställning börjar ticka mot 645 000 kilometer och ska snart bytas ut – mot en fyrhjulsdriven skåpbil.

Bland annat därför är det rätt många jägare i södra Finland som aldrig – eller som senast för 15–20 år sedan – stött på en jaktövervakare. Gemensamma insatser tillsammans med polisen är minst lika sällsynta. Suonpää berättar att det här är första gången under sina 15 år i tjänst som han genomför en övervakningsrunda tillsammans med en polis i Salotrakten.

– Fiskeövervakning har jag några gånger gjort tillsammans med gränsbevakningen i Salo och Raseborgstrakten, men i övrigt är det väldigt sällsynt att man har någon med sig.

Sällan det blir problem

Suonpää har tidigare erfarenhet som polis (vilket nuförtiden också krävs av jakt- och fiskeövervakarna) och som sjöbevakare. Han är också själv jägare och berättar att han nyligen tillbringat några dagar på Själö i Nagu tillsammans med en grupp som jagar hjort med pil och båge.

– På det stora hela sköter sig jägarna i södra Finland väldigt bra. Jaktkortsförseelser är väldigt sällsynta och de allra flesta har alla sina tillstånd i skick. Förr om åren förekom det att folk jagade hjort på åkrar från bilar, men det fenomenet har lyckligtvis rätt långt dött ut.

Första anhalten är en jaktstuga i byn Kirjakkala i Tykö. Här träffar vi det lokala jaktlaget som precis laddar upp för dagens jakt då morgonen sakta börjar gry.

Jaktledaren Lasse Kurppa blåstestas och allt verkar vara i sin ordning. Jägarna ställer sig på rad och visar en efter en upp sitt vapen och sina behövliga dokument.

– Det är väldigt behändigt då de flesta jägare i dagens läge har sin information i telefonen och man oftast kan kolla uppgifterna där. Det är faktiskt oftast någon form av id-handling som saknas, eftersom man sällan kommer att tänka på att den också borde vara med så att övervakaren kan vara säker på att personen faktiskt är den man uppger sig vara, säger Suonpää.

Alla åtta beväpnade jägare har pappren i skick och får ge sig ut i skogen. Älgobservationerna har än så länge lyst med sin frånvaro, men man hoppas förstås att den gryende dagen ändrar på det. Hjortar har man däremot sett en hel del av i trakten.

– Vanligtvis brukar jägarna tycka det är bra med övervakning. Ibland får vi in tips om tjuvjakt eller jägare som beter sig illa av seriösa jägare. Djungeltelegrafen fungerar och det avskräcker också mindre seriösa jägare, så också det att vi bara visar upp oss med bilen och gör litet väsen om oss gör nytta, säger Suonpää.

Jaktledaren Kurppa säger att han en gång tidigare blivit granskad, sannolikt i början av 2000-talet.

– Vårt jaktlag hör väl till de med lägst medelålder här i Bjärnåtrakten, då vi också har en del under 50-åringar med i gänget. Men vi har inte så många jaktlicenser för älg i vårt jaktlag, så det blir mest hjort för vår del.

För övervakarna har tekniken gjort det enklare att sköta jobbet. Men att bära omkring på en dator, skrivare och annan teknik i ryggsäcken kan också bli tungt i längden. Och tekniken kan strula nu som då.

– Då man förr hade sitt bötesblock och lappar här och där, finns allt nu på datorn. Det går oftast snabbare att kolla upp saker och man får i princip allt gjort på en gång utan att sedan i efterhand mata in uppgifterna i systemet. Ur sekretessynvinkel är det också helt annat nu än då man hade lösa lappar i olika fickor, medger Suonpää.

Yngre jägare vanligare norrut och österut

Åldersstrukturen inom jaktlagen tenderar att bli yngre ju längre österut och norrut man beger sig. I södra Finland är det andra hobbyer som lockar ungdomen.

– Visst ordnas det en del läger och temadagar också för barn och unga och Forststyrelsen hade tidigare en vildmarksfadderverksamhet. En gång höll en kursledare en lektion i en skola i Esbo för sjunde- och åttondeklassare och frågade hur många som har tagit jaktkort. Det var kanske en eller två händer som trevande sträcktes upp. I Kajana och Sotkamo hade hälften av klassen jaktkort och flera hade redan fällt vilt, säger Suonpää.

Många avlägger jaktprovet redan i unga år

Kimitoön nästa anhalt

För äldre konstapel Pasi Tuike innebär veckoslutets arbetspass tillsammans med Suonpää ett välkommet avbrott i rutinerna. Han är själv tidigare jägare och trivs ute i skog och mark. I det civila fungerar han bland annat som fiskeguide och fotograf.

– Jag har jobbat ett tiotal år i Raseborg och behärskar också svenska, så det är oftast jag som får ta uppdrag på Kimitoön, berättar han.

Vi träffar på några bilar som är parkerade vid vägrenen och ser en orangeklädd person på pass vid en bergssluttning.

Det visar sig vara Dennis Lehtivaara från älgjaktlaget i Trotby. Han berättar att han under sina 15 år som jägare aldrig tidigare stött på en jaktövervakare.

– Men det är väldigt bra att det görs övervakning. En hjort har vårt jaktlag fällt i dag och vi har fått rapporter om att tre älgar siktats. Det ska vara en älgko och två kalvar, vi har en överenskommelse mellan jaktlagen om att endast fälla den ena av tvillingkalvarna, säger han.

Följande jägare en bit bort mot Angelniemi kyrka är Simo Laaksonen som konstaterar att det för hans del inte varit mycket att göra än så länge i dag.

– Vi hade i fjol licens att fälla 140 älgar på Kimitoön, i år är siffran 68. Här finns ju ingen älg nästan alls, frustar han medan Suonpää och Tuike kollar att alla papper är i ordning.

En reprimand, inga anmärkningar

Förmiddagens övervakningspass avslutas vid Kokkilafärjan och saldot landade på 16 granskade jägare. Endast en liten reprimand delades ut åt en drevkarl som hade en hatt med ett orangefärgat skärp virat runt den. Huvudbonaden ska till minst två tredjedelar vara orangefärgad. I övrigt var allt i sin ordning.

Trots att övervakningen sker väldigt sporadiskt, verkar jägarna i trakten sköta sina förpliktelser.