Dramat i skärgårdsstaden väckte många

Med surrande helikoptrar i hemknutarna, mängder av polisbilar och poliser iklädda kommandoluvor har Pargas- och skärgårdsbor känt sig som delaktiga i en kriminalserie på teve det gångna veckoslutet. Även den som inte sett eller hört något avvikande har via nyhetssajter kunnat ta del av dramatiken då en liten – i någons tycke sömnig – skärgårdsstad är i rubrikerna nationellt, på sina håll även internationellt.

Misstankar om grovt skattebedrägeri, bokföringsbrott, grov penningtvätt och användning av svart arbetskraft är det Centralkriminalpolisen (CKP) har gått ut med, och att sådant kan hända i "lilla, lugna Pargas" är väl bara en påminnelse om att sådan verksamhet är global och inte tar hänsyn till vare sig landsgränser eller skärgårdsmiljö.

Sa någon liten och sömnig skärgårdsstad är det alltså dags att vakna upp.

Att polisens tillslag handlar om företaget Airiston Helmi verkar det inte finnas några tvivel om, även om polisen inte i skrivande stund bekräftat det.

På många andra punkter är det också mycket som inte är bekräftat – såsom kopplingen till markköp med (militär)strategiska intressen.

CKP säger att det tar månader att gå igenom det beslagtagna materialet, och att det kan ta ett år innan ärendet når domstolsprövning. Just den utsagan är det skäl att lyssna på innan alltför många slutsatser dras.

Vi måste ge oss till tåls.

Nu har bollen satts i rullning, var den landar och vem alla den träffar vet vi inte ännu.

Att den har satts i rullning är att applådera.

Att polisen rycker ut till havs och land med omkring 100 man är inget som görs oplanerat; vi måste alltså utgå ifrån att tillslaget har planerats länge och att indicierna är starka.

Att konspirationsteorier följer i dramats spår är ändå inte oväntat, och på det lokala planet har sådana teorier och misstankar förekommit under många år.

Vi får backa många år tillbaka för att hitta de första artiklarna i ÅU om bolaget Airiston Helmis byggen. 2008 fick de bygglov för en villa i Airisto Sandviken, 2011 lov för en villa i Ybbersnäs. Året därpå lyder en av rubrikerna: " Bygge av stor lyxvilla med helikopterplatta upprör politikers rättskänsla i Pargas".

I dagsläget förfasar sig allehanda debattörer, inte minst på sociala medier, över lokala politikers och tjänstemäns blindhet. Men nämnder och tjänstemän har inte svalt allt som serverats dem – det har varit omröstningar och debatter, koll med statliga myndigheter. Trafi, NTM-centralen, domstolar har varit inkopplade.

Ledande byggnadsinspektören ville hösten 2012 avslå Ska-Plans ansökan (Ska-Plan bygger för en rysk ägare, skrev vi då) om lyxvillan i Ybbersnäs – men både i byggnämnden och i stadsstyrelsen förlorade byggnadsinspektörens förslag med rösterna 5 mot 4.

Besvär mot lovet blev det ändå, och lyxvillan blev ett fall för både förvaltningsdomstolen och HFD – och Airiston Helmi vann processerna.

I februari 2013 skrev vi att Airiston Helmi dittills fått omkring 40 bygglov inom Pargas stads gränser, och då husen verkar användas i så liten utsträckning ökar spekulationerna om varför de överhuvudtaget har skaffats. Men bygginspektionen konstaterar i ÅU (2.9.15): Om och då företaget sökt om byggnadstillstånd och byggt enligt dem är det svårt att se hur staden kunnat göra annorlunda. "Vi kan inte avgöra hur ofta man ska vistas i sina villor".

Någon Törnrosasömn har det hur som helst inte varit frågan om, tvärtom en mångårig debatt där också rättskänslan har fått sina törnar bland såväl lokalpolitiker som lokalbefolkning.

Den debatten har främst handlat om hur ett bolag har fått bygga så stort och märkvärdigt intill stränder, när ortsbor upplever att deras små strandbyggen nagelfars.

Känslan av rättvisa kan tyckas vara en liten sak i det stora sammanhanget av global ekonomisk brottslighet, men det är oerhört viktigt att lokala politiker och skärgårdssamhället vidkänns rättviseaspekten.

Rättvisa handlar det till syvende och sist om också i ekobrotten, och därför kan alla som följer lagen om det så gäller löner, skatter eller byggen, känna sig kränkta av att det kan finnas andra som inte gör det.

Fallet har också fört in samhällsdebatten på den aktuella lagändring som ska begränsa icke-EU-medborgares markköp i Finland. Det kan tjäna som ännu ett exempel på hur svårt lagstiftningen har att hinna med i kapplöpningen mot ljusskygg verksamhet. I den verksamheten kan förfalskade handlingar om medborgarskap ordnas, varför den planerade lagändringens skrivningar om var staten bör ha förköpsrätt på markköp torde bli viktigare än nationalitetsfrågor.

Men ännu är vi inte där – i att CKP skulle säga något om strategiska eller försvarspolitiska intressen.

Vi upprepar därför, vi måste ge oss till tåls. Och förstås, ur mediesynvinkel, fortsätta granska våra lokalsamhällen.