En ny samhällsklass växer fram – tillhör du den?

Visstidsanställning, löneförändringar, mängder av arbete för att få jobba, projektbaserade kontrakt, ekonomisk osäkerhet, arbete enligt behov, nollavtal. Det här är en verklighet för en växande del av den globala arbetskraften.

För många ungdomar och vuxna i min ålder är det inte heller någonting helt obekant i Finland.

”Inhyrda” butiksbiträden såväl som forskare delar denna erfarenhet av verkligheten. Min gode vän berättar att hens kontrakt har en säsongsklausul som innebär att arbetsgivaren inte förbinder sig till att erbjuda arbetstimmar och därmed inte heller lön under lågsäsong – däremot kan min vän kallas in ”vid behov”.

Arbetslivet för allt fler präglas av en konstant och inneboende osäkerhet om källan för nästa inkomst.

Själv hade jag senast ett tillsvidare anställningsförhållande när jag jobbade som butiksbiträde under studietiden. Sedan dess har mitt arbete varit projektrelaterat, stundvis har jag haft den trygghet som en anställning skapar – företagshälsovård och ett skäligt arbetslöshetsunderstöd ifall det kniper till.

Men utöver visstidsanställningarna har min forskarkarriär kännetecknats av ett lapptäcke av korttidsfinansiering – ibland bara någon månad - i form av en rad stipendier.

Enligt den brittiske professorn Guy Standing är denna arbetssituation kännetecknande för en ny samhällsklass som han döpt prekariatet.

En konstant existentiell osäkerhet förenar medlemmar av prekariatet – de har berövats en av människans grundbehov: trygghet.

I en epok där innovation lovsjungs som lösningen på alla problem vare sig de relaterar till ekonomi eller miljö görs förvånansvärt lite för att kontra arbetsmarknadens osäkerhet. I ett osäkert tillstånd lider såväl vår öppenhet mot nya idéer som vår kreativitet – centrala aspekter av innovation.

Hur ska vi skapa innovationer som löser våra problem då samhällsstrukturerna hämmar våra möjligheter till det?

Enligt Standing är ett stort problem för prekariatet dess politiska splittring. Individer som i grund och botten lider av samma osäkerhet präglas inte av en gemensam klassidentitet. De arbetar inte med likadana uppgifter, de samlas inte i samma pubar, de har inte gemensamma utbildningsinstitutioner – förutom grundskolan – och framförallt: de röstar inte på samma partier.

Vi kan se det som en ömsesidigt destruktiv jargong om ”juntar” och ”blomsterhattstanter” som skapar en division bland de prekära. Splittringen gör deras politiska makt liten och därför driver ingen igenom lösningar som ökar deras trygghet eller position i arbetslivet. Ett politiskt intresse väcks sällan innan en enad väljarkår existerar.

Att måla upp prekariatet som offer är ändå inte hela sanningen.

Det finns globala nomader som gillar idén om att jobba var de vill och när de vill. Kan ligga på beachen i Thailand för att sedan koda en snutt eller vad-man-nu-jobbar-med – men det gäller bara en del av prekariatet.

Ett butiksbiträde eller Wolt-kusk kan inte arbeta från ett café på Bahamas för kunder i Finland.

Det blir intressant att se om en politisk rörelse som står för dem som inte är arbetare och inte frivilliga företagare stiger fram. Standing har föreslagit basinkomst som en lösning för prekariatets jobbiga situation.

Ett stort framsteg var testandet av basinkomsten i Finland, som ju visade sig vara en succé. För de långtidsarbetslösa som deltog i experimentet ökade välmående och deras sysselsättning påverkades inte negativt.

I väntan på en politisk reformation.