Mästaren från Åbo som hamnat i skugga får egen film - med klipp från bohemlivet i Hitis skärgård

De vill egentligen inte kalla det ett muminliv.

Men bohemiskt var det ute på sommarstället på Stora Ängesön i Hitis skärgård.

Artur och Emil Sallinen minns en morfar upptagen av skönhetens betydelse i tillvaron och en mormor som bar 3000 tegelstenar till de omfattande husbyggena på ön.

De minns en morfar med opera i ådrorna. Hur allt började med Trollflöjten i Åbo 1957 och hur den mozartska magin liksom matade morfar Uffis hela liv.

Morfar var själv en musikens mästare men blev aldrig det upphöjda geniet på piedestal. Med Papagenos ord ur Trollflöjten: Er ist ein Mensch.

Om människan Ulf Söderblom har nu de 34-åriga tvillingbröderna Artur och Emil gjort en dokumentärfilm.

Född i Åbo på Runebergsdagen 1930 klappade Uffis hjärta ständigt för staden trots flytt till Helsingfors redan på 1950-talet.

Morfar tog barnbarnen på resor med tåg till Åbo och de kan peka ut Pantern vid Kaskisbackens fot där han växte upp.

I trapphuset hörde barnet Ulf hur grannen spelade Chopin och Schubert på piano. Lågan tändes. Han förälskade sig i den konstart som skulle styra hela hans liv.

Ulf Söderblom var knuten till Finlands Nationalopera i över fyrtio år, varav tjugo som chefsdirigent.

Under det så kallade finska operaundrets tid var han en drivande kraft och medverkade till att operafestivalen i Nyslott fick en nystart 1967.

Han var en operakonstens virtuos och slitvarg men fick aldrig stjärnans status.

I filmen mejslas Uffis verkliga begåvning fram: att göra det mesta av sina resurser.

– Han var en pragmatiker som insåg både sina egna och andras tillkortakommanden. Hans talang var att mjölka det mesta ur sitt eget och andras kunnande, till sista droppen. Det förde honom till alla framgångarna, säger Emil.

Det har gått sju år sedan morfar Uffi dog.

I tre decennier bodde han tillsammans med hustru Karin i konstnärshemmet Lallukka i Tölö i Helsingfors.

Där ska Artur och Emil visa sin 58 minuter långa dokumentär för den närmaste familjen några dagar innan premiären på Yle Arenan. Det har gått tillräckligt lång tid sedan Uffis sista tunga sjukdomsår. Nu är det dags att återerövra minnet av den lyskraftiga och kapabla maestron.

– Filmen kan ge familjen möjlighet till en katharsis. Jag har gråtit mycket då jag klippt filmen, säger Emil.

Orkestermusikerna, operapubliken och musik-Finland minns kanske Ulf som torr, bitsk och allvarsam.

Barnbarnen minns en älskad morfar med värme och humor men som ofta tog sin portfölj och begav sig i väg mot vad de uppfattade som viktigt.

– Filmen är gjord också för den som inte vet någonting om Ulf Söderblom. Den kan bli en resa inombords för alla som är någons barnbarn, för alla som har en mor- eller farförälder, säger Artur.

I Svenskfinland var Ulf Söderblom bekant för tusentals körsångare och amatörmusiker.

I imponerande 24 år (1967– 92) var han förbundsdirigent för Finlands svenska sång och musikförbund.

Varför ville ett fullblodsproffs som Ulf Söderblom ägna så mycket kraft och tid åt amatörmusiker?

– Uffi svarar på den frågan i vår dokumentär, han har fått den hundratals gånger, säger Emil.

Svaret speglar en strävan efter autenticitet. Beethoven, Brahms och Schubert skrev sina oratorier till att sjungas av amatörsångare. Det samma sökte Uffi då han omfamnade bygdernas körsångare.

– Han ville bevara och sökte skönheten i det genuina, säger Artur.

På Stora Ängesön materialiseras minnet av morfar i byggnationen på släktens utbredda sommarställe.

Gamla stugor från Vörå i Österbotten har återuppbyggts på ön: Ulf Söderblom älskade trähus. De minde honom om det trähusens Åbo där han växte upp och vars förstörelse han aldrig slutade sörja.

Barn och barnbarn, en krets på 20 personer, fortsätter att fira sina somrar omgärdade av det som morfar låtit bygga upp.

Själv vilar Ulf Söderblom på Hitis kyrkogård, i den hembygd – Kimitoön - som också var hans fars.

Ulf Söderblom

Artur och Emil Sallinen har ärvt musikalitet av både morfar Ulf och farfar Aulis Sallinen, kompositören. Sitt gehör utnyttjar de i filmskapandets sökande efter rätt stämning.

Inför filmen om Ulf gav de sig av på en upptäcktsfärd i ett enormt material som de jobbat hårt med att gallra i.

En av deras två tidigare dokumentärer är ”Sista dagen i skärgården” (2015) som de spelat in på Ängesön och som handlar om hur tidens gång kommer till uttryck på ett sommarställe.

Redan som 22-åringar gjorde de en fiktiv kortfilm om att bli gammal och tvingas avstå. De har gjort videodesign till operor och stod tillsammans med en arbetsgrupp för livefeeden i till operan "Erik XIV" i Logomo då Åbo var kulturhuvudstad 2011.

Nu kan de se hur spåren i tidigare produktioner leder fram till det oundvikliga: filmen om morfar.

Filmen ”Trollkonst och trähus” får premiär på Yle Arenan den 17 april, på Yle Fem den 23 april

Uppdaterad kl. 9.50 med korrigering av att det var Åbo domkyrka som fyllde 700 år 2000.