Mycket gjordes för jämställdheten men långt ifrån allt säger Thomas Blomqvist – det här tycker han om att ha kallats landets mest okända minister

Regeringen hade som mål att göra Finland till ett ledande land i fråga om jämställdhet.

Experter har kallat målsättningarna ovanligt ambitiösa och flera reformer har drivits igenom.

Då ÅU frågar SFP:s Thomas Blomqvist, ministern för jämställdhet och nordiskt samarbete hur politikerna lyckats med sitt arbete för jämställdheten den här mandatperioden är den korta versionen av svaret ”förhållandevis bra”.

Och regeringen konstaterade nyss att man helt eller delvis har förverkligat nästan alla av de cirka 50 punkterna som ingår i jämställdhetsprogrammet.

Programmet innehöll åtgärder som gällde bland annat arbets- och familjelivet, våld mot kvinnor och könsminoriteters ställning. Också människors etniska bakgrund och sexuella läggning beaktades.

Den nya translagen, förnyandet av sexualbrottslagen och skyldigheten att ha en jämställdhetsplan även inom småbarnspedagogiken hör till de andra förändringar som drivits igenom.

– En del av regeringens jämställdhetspolitiska målsättningar ingick inte i just jämställdhetsprogrammet, men var ändå jämstställdhetspolitiskt viktiga. Familjeledighetsreformen och likalönsprogrammet är några exempel på det, säger Thomas Blomqvist.

Lönetransparensen en flopp

Men alla målsättningar har regeringen inte lyckats med och mycket finns kvar att göra. Vägen mot ett jämställt samhälle är varken rak eller enkel.

Ett exempel där politikerna kört fast är lönetransparensen.

Målet var att regeringen skulle avge ett lagförslag som skulle ha gett enskilda arbetstagare och personalrepresentanter möjlighet att ingripa i lönediskriminering mera effektivt.

– Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är ännu stora. Varken arbetsgruppen som arbetade med lönetransparensen eller regeringen lyckades nå enighet i hur man kan förbättra transparensen. Det var ändå viktigt att vi hade en grupp, där även arbetsmarknadsparterna var med, som granskade lönetransparensen.

Att arbetsmarknadsparterna är så pass oense färgade av sig på politikerna, säger Blomqvist. En avvikande åsikt i arbetsgruppen var att betydligt radikalare förändringar borde ha föreslagits av arbetsgruppen, en annan att man gick för långt.

Blomqvist är ändå hoppfull – delvis eftersom man inom EU jobbar med nya regler som gäller lika lön för lika arbete för kvinnor och män.

– Genom det direktivet kommer vi kanske i fas här i Finland också.

Han tror och hoppas också att familjeledighetsreformen som trädde i kraft i augusti i fjol ska påverka löneskillnaderna – på lång sikt.

En av målsättningarna med reformen var att göra ansvarsfördelningen mellan föräldrarna mer jämställd.

Ett exempel: Tidigare fick mammorna föräldrapenning för 105 dagars ledighet och papporna för 54 dagar. Numera kan man överlåta 63 av sina dagar till den andra föräldern.

Totalt har föräldrar rätt till 320 dagar med föräldrapenning – om den ena föräldern inte tar ut alla dagar förlorar barnet 97 dagar tillsammans hemma med en förälder eller vårdnadshavare.

Dessutom har numera en vårdnadshavare som inte är barnets biologiska förälder rätt att få föräldrapenning.

Allt går i cirklar

Att det krävs tid för attitydförändringen inom det finländska föräldraskapet är ändå ett faktum – bland annat Helsingin Sanomat skrev i slutet av november ifjol att 90 procent av papporna ville ge så många lediga dagar som berättigar till föräldrapenning som möjligt åt mammorna.

Ekonomisk ojämlikhet inom familjer är och kan också vara en faktor som ligger bakom viljan att ta ut lediga dagar med barnet.

Och då är vi tillbaka vid lönesegregeringen igen.

Välfärdsområdena har mycket jobb framför sig

En annan het potatis inom temat jämställdhet är arbetskraftsbristen i Finland.

Krisen inom vården och småbarnspedagogiken har ingen lyckats lösa – och Finland är inte heller det enda landet som har en exceptionell situation som också förvärrats i och med coronapandemin.

Hur ska man lösa kriserna?

– Vi har arbetskraftsbrist på en allmän nivå och den bedömer jag att bara blir svårare. Dels måste vi utöka antalet utbildningsplatser, dels driva en politik som är barn- och familjevänlig så att människor vill bilda familj och att Finland är ett attraktivt land för unga att stanna kvar och för människor att flytta hit från andra länder för att leva och arbeta här. Vårdsektorn är en av de sektorer där bristen värst, det är inte mitt ansvarsområde men jag sitter med i en ministerarbetsgrupp inom social- och hälsovården där vi fått rapporter.

Välfärdsområdena har ett stort ansvar då det gäller att locka unga till att börja studera samt att göra svåra branscher attraktivare, säger Blomqvist.

Av Business Finland-fadäsen lärde man sig

Blomqvist är också minister för nordiskt samarbete, ett ämne som är nära sammankopplat med jämställdhet.

– Varje minister ansvarar för verksamheten inom eget ministerium. Varje lagförslag ska innehålla könkonsekvensbedömningar. Den stora utmaningen i områdena jag ansvarar för är att de är tvärsektoriella, vilket betyder att i arbetet för att främja jämställdhet och nordiskt samarbete behövs alla ministeriers och ministrars medverkan. I regeringen har det dock funnits en stor vilja att främja jämställdhet och nordiskt samarbete.

En grej som gick snett då det gäller jämställdhet, och visar hur viktigt det är med tydliga riktlinjer för ett jämlikt beslutsfattande, är Business Finlands coronastöd som i början till största delen riktades till mansdominerade företag.

– Vi levde i en tid då vi inom en vecka eller två stängde stora delar av samhället och för att få ut pengar till företag som riskerade konkurs gjorde vi bedömningen att vi måste rikta stöden via kanaler som redan fanns. Business Finland visade sig vara fel kanal för ändamålet och därför ändrade vi stödformerna. Regeringen agerade i en svår situation och en del saker gick inte som planerat, men vi lärde oss av misstagen, säger Blomqvist.

Kallas osynlig och okänd – vill jobba för lösningar

Blomqvist har själv fått en del uppmärksamhet på sistone. Helsingin Sanomat beskrev honom som landets mest okända minister i en artikel den första januari. Svenska Yle rapporterade i februari att han hörde till dem med mest frånvaro utan giltig orsak från riksdagen den här riksdagsperioden.

Det visade sig dock att han varit närvarande betydligt oftare än det som framkom i statistiken. Siffran över frånvarofall mer än halverades av ministern eftersom närvaron hade anmälts på fel sätt.

Hur ser du på det att du har setts som en lite osynligare minister?

– Ett sätt är att se på riksdagens frågetimmar. Det är i första hand oppositionspartierna som väljer vilka frågor de vill ställa. Jag bedömer att då det gäller nordiskt samarbete så är enigheten redan stor i riksdagen, eller så anser man att jag har skött jobbet bra. Då behövs det inte så många frågor. Då det gäller jämställdheten så har vi haft bra diskussioner i nordiska ministerrådet men inte under frågetimmarna.

– Man kan kanske antingen dra slutsatsen att oppositionen tyckt att jämställdhetsfrågorna inte varit så viktiga eller så att de har varit välskötta, det har jag inte svar på.

Den här valperioden har också varit exceptionell.

– Vi hade en pandemi som upptog nästan all offentlig uppmärksamhet i två år. Efter pandemin kom Rysslands anfallskrig. Jämställdhet och nordiskt samarbete har inte varit prioriterade i riksdagsdebatter eller av medierna. Jag kunde säkert ha gjort mera för att få synlighet men en hel del har vi ändå gjort genom till exempel debattartiklar.

– I dagens sociala medier och också i kvällspressen fokuserar man mycket på åsikter som ställs mot varandra. Jag vill fokusera mer på lösningar i mitt arbete. Ett bra knep för publicitet tycks vara att ställa till med gräl i regeringen men det är inte så jag vill jobba.

Jämställdhetsfrågor diskuteras ju ändå flitigt i offentliga debatten, också av politiker, kunde du inte nappat oftare på diskussioner som förts på sociala medier, till exempel på Twitter?

– På Twitter har jag haft en sådan princip att jag kommenterar det som regeringen eller jag gör men det finns ingen möjlighet för mig att delta i diskussioner. Då borde man ha möjlighet att vara närvarande på Twitter hela tiden och det bedömer jag att jag inte hinner med. Det beslutet fattade jag redan i början då jag var minister, säger Blomqvist.