KOMMENTAREN: Ska jag som förälder dölja verkligheten?
Den slentrianmässiga frågan ”vad månne ni kommer att önska er i julklapp i år då”, som ställdes på stående fot alldeles för tidigt i höstas, fick ett lite otippat svar av sjuåringen.
”Att elen räcker till.”
Nu är det ingalunda så att den önskan skulle förbli den enda då det kommer till kritan, o nej. Men så pass mycket är andraklassaren införstådd i dagens samhälleliga utmaningar att det där med bristen på elektricitet kan vålla problem.
Och själv är jag uppenbarligen inte föräldern som lägger locket på.
Till lillasysters viktiga uppgifter hör att knäppa på radion i köket om morgnarna. Vi äter frukost till nyheterna.
Hur noga vi lyssnar varierar från morgon till morgon. Men allt som oftast är det något ämne som leder till följdfrågor mellan mjölkklunkarna och det tror jag kan sänka samtalströskeln.
Att mamma själv jobbar med nyheter sätter säkert också en viss prägel på samtalen.
Tidigare frågade det äldre barnet ofta ”om det kan hända i Finland”. Det kunde till exempel syfta på diverse naturkatastrofer, krig, polisvåld, kvinnohat, samhälleliga orättvisor och förtryck.
Den senaste tiden har frågan allt oftare i motsvarande sammanhang bytts ut mot ett konstaterande. ”Vi bor i ett tryggt land”.
Och visst gör vi, på så många sätt, jämfört med så många andra.
Det är där jag uppfattar att min roll som förälder är som viktigast: att inte dölja verkligheten men poängtera tryggheten.
Och försöka påminna mig själv om Eva Palmgren-Wickströms ord. Att vara närvarande.