Andas ut och lyssna inåt - retreaten ger en tyst paus i vardagen

Under studietiden i Åbo deltog Maria Björkgren-Vikström första gången i en retreat. Det var en stark upplevelse.

Så följde åren som småbarnsmamma, under vilka behovet av vuxenkontakt under ledig tid i stället var stort.

Andningspauserna koncentrerades till bär- och svampplockning i skogen.

När barnen var stora fick hon en retreatresa till Sverige i födelsedagsgåva av maken Björn.

Det var då hon insåg att detta var något hon behöver göra regelbundet.

Vid den tidpunkten arbetade hon som sakkunnig inom Kyrkostyrelsen och utbildade sig som retreatledare.

Män och kvinnor i alla åldrar

I fjol ordnade Åbo svenska församling med kort varsel den första retreaten på flera år. Det gav mersmak.

Som församlingspastor sedan drygt två år tillbaka vill Björkgren-Vikström gärna främja den här sortens verksamhet.

Hittills har det ordnats mest retreater på finska på gården Tammilehto som samfälligheten hyr i Rimito.

Till de finska lärarretreaterna brukar platserna vanligen fyllas på en kvart efter att anmälningen öppnats.

Till den svenska retreaten som församlingen nu ordnas i mars ryms 16 personer.

De redan inkomna anmälningarna skvallrar om att intresset är stort både bland 40- och 80-åringar.

Vårt samhälle är i dag ganska segregerat och i vardagen umgås vi till stor del med samma människor, ofta i samma ålder som vi själva, säger Björkgren-Vikström.

På retreaten är situationen en annan. Här deltar män och kvinnor i alla åldrar.

För troende och agnostiker

Man kan delta oberoende av erfarenhet eller religiös övertygelse.

– Det här är en retreat med låg tröskel. Ingen kommer att fråga vad du tror på.

Man kan komma för att fördjupa sin tro eller för att vila.

– Och de här två orsakerna behöver inte heller ställas mot varandra.

Man behöver inte leta efter någonting eller veta vad man letar efter.

Framför allt ska man som deltagare inte ha för höga förväntningar, säger Björkgren-Vikström.

– Det handlar mera om att man skalar av och ser vad som kan hända om den yttre världen inte pockar på uppmärksamhet.

Tid att äta i lugn och ro

Dagsprogrammet under församlingens retreat följer ett visst schema och varje deltagare väljer om och vad hen vill ta del av.

Morgonen inleds med mässa och under dagen hålls några tideböner då man läser psaltarpsalmer och det finns tid för meditation och vägledning. Och däremellan till exempel vistelse i naturen.

– Tammilehto är ett otroligt fint ställe. Det är inte överdådigt och inget lyxhotell, men estetiskt vackert beläget vid en sjö med skog omkring.

I avgiften ingår kost och logi och deltagarna bjuds på god mat tillagad med omsorg.

Här har man tid att äta i lugn och ro, att känna hur maten smakar.

Och ja, den som vill får ha med sin telefon, men ge den mycket mindre plats än i vardagen för att få tillbringa ett par dagar utan behovet att veta vad som händer i världen.

Vem är jag egentligen?

För poängen med helgen är att stanna upp. Att andas ut, lyssna inåt.

Det är ganska sällan vi har tid att göra det och det är ganska sällan vi är tysta.

– Det är en chans att tillåta sig själv att vara närvarande. Vem är jag utan allt jag gör? Utan att prestera i arbetslivet? Utan att vara förälder?

Det viktiga är att man själv behöver det.

– Jag tror att det flesta längtar efter ett djup i sitt liv, att vardagen och det vanliga blir genomlyst. Det är något jag tror att de stora världsreligionerna har gemensamt.

Befriande tystnad

Vi förknippar retreaten med tystnad.

Under en retreat delar man tystnaden, inte samtalet. Man ger både andra och sig själv möjligheten att vara i sin egen process.

– Min upplevelse är att det känns befriande, det är skönt att slippa småpratet ibland.

Det passar inte heller alla att vara tyst. Vissa personer avråds till och med att ta del av en retreat.

– Man ska inte komma om man som bäst genomgår en kris. Då är det bättre att tala med någon, tystnaden kanske inte alls är helande, snarare tvärtom.

Församlingens retreater pågår oftast en helg. Vilket för många är ett lämpligt långt avbrott.

Även för Maria Björkgren-Vikström själv.

– Efter en tre–fyra dagar lång retreat känner jag tydligt att jag är färdig. Då vill jag hem till mina käraste.

Fastetidens program i Åbo svenska församling

Naturen är en viktig del

Den 1 april ordnar Åbo svenska församling en pilgrimsvandring från Domkyrkan till Korsbacka (Ristimäki) kyrkplats i Ravattula.

Fyra timmar är färden allt som allt beräknad att ta och man kan gå den sträcka man vill.

Maria Björkgren-Vikström slår ett slag för vandring.

– Jag vill uppmuntra folk att gå, det är också en typ av meditation. För alla passar det inte att sitta stilla och andas.

Också under en retreat tillbringar många en stor del av tiden utomhus. Naturen och upplevelserna i den är jätteviktiga, säger Björkgren-Vikström.

– Ansvaret för miljön är också en kristen tanke.

Dagens unga är hårt belastade från olika håll och klimatångesten får många att känna uppgivelse.

Det behöver finnas både varningssignaler och hopp, säger hon. Och församlingens uppgift är att ingjuta hopp inför framtiden.

– Tillsammans kan gör vi små saker för naturen som ger tilltro till morgondagen. Det här är något som går över nations-, kultur- och religionsgränsen.