Det oroar mig när valfriheten inom ÅA trappas ner
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag har varit vad som i folkmun ibland kallas ”evighetsstuderande”, den statsfinansierade utbildningens ekonomiska mardröm.
Jag inledde mina studier som matematikstuderande vid Åbo Akademi 2013 och tar i år ut min magisterexamen i filosofi – 12 år senare. En av orsakerna bakom den långa studietiden har jag reflekterat en del över nu när studierna tar slut.
När jag sökte in 2012 var valfriheten den stora säljpunkten för akademin.
– På ÅA kan du själv kombinera ämnen som du vill och läsa valbara kurser från hela universitetet. På så vis kan du skaffa dig en unik utbildning och bli attraktiv på arbetsmarknaden, minns jag att representanter för akademin berättade.
Det var en möjlighet jag tog vara på till fullo – på gott och ont.
I praktiken betydde det att jag läste någon enstaka kurs filosofi vid sidan om mina studier, bara för att det verkade intressant.
Det ledde till fler kurser vilket gjorde att filosofi blev mitt biämne. Efter kandidatexamen i filosofi studerade jag i praktiken endast filosofikurser, men var inskriven som matematikstuderande.
Till slut insåg jag att det var dags att byta studieinriktning och jag sökte in till magisterprogrammet i filosofi.
Mycket har hänt sedan 2012, då jag sökte in. Valfriheten användes då för att sälja ÅA som ett attraktivt universitet. I dag är tonen den motsatta.
Den nyligen avgångne rektorn, Mikael Lindfelt, sade i ett möte med studerande att studiegången måste bli tydligare och valmöjligheterna färre.
Det som en gång sågs som ÅA:s styrka monteras nu ner.
Visst inser jag att det finns baksidor med friheten.
Det sätter ett stort ansvar på studeranden att planera studiegången, en uppgift jag kan intyga att inte är lätt, och resultatet blir att studierna lätt drar ut på tiden.
En annan nackdel är förstås en ökad kostnad för universitetet.
Men friheten för även med sig något värdefullt – möjligheten att erbjuda studerande en chans att upptäcka nya sidor av sig själva.
När jag tänker tillbaka är jag själv chockad över att mattenörden som skulle bli lärare nu blir magister i filosofi och jobbar på en nyhetsredaktion.
När jag tänker tillbaka är jag själv chockad över att mattenörden, som skulle bli lärare, nu blir magister i filosofi och jobbar på en nyhetsredaktion.
Han som hatade att läsa böcker och inte trodde att han kunde producera mera text än de få ord som ackompanjerar matematiska bevis.
Kanske är det så att det inte längre är ekonomiskt möjligt att erbjuda den frihet akademin en gång erbjöd.
Men det är skäl att kalla en spade en spade och erkänna att det är en tillbakagång, en försämring av akademin och dess roll som bildningscenter i Svenskfinland. Bildning handlar om mera än bara utbildning.
Akademin bär inte ensamt ansvaret här.
Diverse reformer av studiestödet, bostadsbidragen och intagningskrav har under mina år som studerande unisont kommit med samma budskap – du bör veta vad du ”vill bli när du blir stor” redan efter gymnasiet och studera klart så snabbt som möjligt.
Många lyckas välja en bana de sedan följer in i arbetslivet direkt efter andra stadiet, men det är inget vi kan räkna med att alla nittonåringar kan.
Jag kunde inte det.
Ändå är jag tacksam över mitt val, matematiken öppnade dörren till universitetsvärden för mig.
Jag förstår att ökad genomströmning av studerande är motiverad ur en ekonomisk synpunkt.
Jag tror inte att samhället i längden vinner på att se universiteten som en fabrik som producerar yrkeskunniga individer framom ett center för bildning.