Modeord: Narren har ett narrativ

Ett mer än vanligt modeord i dag är narrativ.

Det är ett gammalt ord som kommer från latinets narrare, ”berätta” och har använts i bland annat psykologi och språkvetenskap.

Sedan något år tillbaka påträffas narrativ särskilt i den politiska debatten.

Det betecknar då det som ligger bakom en känd persons tankar och handlingar.

Det mest bekanta exemplet är väl Putins narrativ som brukar stå för en Putins handlande mot bakgrunden av dennes stormaktstankar och misstro mot Nato.

Narrativ har envar.

Den som haft en för jävlig barndom kan tänka om och se vad som legat bakom eländet och försonas – skapa sig ett nytt narrativ.

Professor Lars-Gunnar Andersson tar upp ordet i Göteborgs–Posten (1.6.2024) och menar på att narrativ fått en negativ bibetydelse, typ Putins narrativ.

Som modeord kommer det knappast att bli långvarigt. Ett modeord håller inte sin status i all oändlighet. Med detta borde det viktigaste vara sagt. Men…

Som svensk kan man inte undgå tänka på narras och en narr. Narren ger fursten hans historia, lätt negativ. Har narrativ och narr ett gemensamt ursprung?

Tyvärr verkar det inte så.

Narr/narra ha sin egen historia från medelhögtyska och medellågtyska (1100–1600 e.Kr.), alltså germanska språk.

Narrativ kommer från latin, ett romanskt språk.

Modeorden kommer och går, gycklaren består.

Narr är känt från slutet av 1500-talet i svenskan.

Ett ordspråk från 1665 säger: Barn och Narrar tala snarast sant (SAOB). Just det!

Gycklaren vid de medeltida hoven hade ensamrätt på sitt narrativ för fursten.

Hans rappa hån av makten var nödvändigt som säkerhetsventil i klassamhället.

Det höll fursten på jorden – lite likt slaven som i det gamla Rom viskade i kejsarens öra: Memento te mortalem esse ”kom ihåg att du är dödlig!”

Modeorden kommer och går, gycklaren består.

En behövlig gestalt som genomskådar den onde, en narr som kvaddar narrativen, en KAJ i potens. Välkommen du karnevalens kung!

Här kan du läsa fler kolumner av Leif Höckerstedt.