Förvirrad åldring – eller bara svenskspråkig?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Bristande språkkunskaper mellan vårdpersonal och patienter kan leda till allvarliga risksituationer och patientskador, särskilt inom informationsflöde, läkemedelssäkerhet och klinisk vård.
Feltolkningar av läkemedelsordinationer har lett till att patienter fått fel mediciner eller olämplig kost.
Språkbarriärer kan i värsta fall hota patientsäkerheten.
Enligt Valvira är rätten till vård på modersmålet en viktig faktor för säkerheten, då kommunikationsproblem kan leda till missförstånd, bristande förtroende för vården och försämrad följsamhet i behandlingen.
På en liten sjukhusenhet deltog även verkställande direktören i det praktiska läkararbetet – och tur var det.
Utan den erfarenheten hade det varit lätt att gömma sig bakom teorier långt ifrån verkligheten.
När dessa patienter sedan anlände till avdelningen var de inte alls förvirrade – men alla var svenskspråkiga och behärskade finska endast hjälpligt.
Med över 35 års erfarenhet på Åbolands sjukhus, både som sjukhusets chefsläkare och som praktiserande läkare, hade jag kunnat beskriva det ovanstående utan att ens behöva ta del av dessa studier.
Det hände mer än en gång att det ringdes från ÅUCS till den internmedicinska avdelningen på Åbolands sjukhus med en begäran om överflyttning av en förvirrad äldre patient för fortsatt vård.
När dessa patienter sedan anlände till avdelningen var de inte alls förvirrade – men alla var svenskspråkiga och behärskade finska endast hjälpligt.
På det stora universitetssjukhuset kunde de inte göra sig förstådda när de var sjuka och befann sig i en främmande miljö, med smärtor eller andra problem, eftersom personalen inte behärskade svenska tillräckligt väl.
När de sedan flyttades till Åbolands sjukhus, där de kunde kommunicera på sitt modersmål, förbättrades deras tillstånd snabbt – särskilt den psykiska oron försvann omedelbart.
Detta ledde förståeligt nog till att patienterna blev oroliga, vilket personalen sedan lätt tolkade som förvirring.
När de sedan flyttades till Åbolands sjukhus, där de kunde kommunicera på sitt modersmål, förbättrades deras tillstånd snabbt – särskilt den psykiska oron försvann omedelbart.
Liknande problem förekom även på min polikliniska mottagning, där patienter berättade, att de inte hade förstått sin diagnos eller behandling på grund av språkproblem.
I vissa fall blev de tillfrågade om de kunde kommunicera på engelska i stället.
Jag tror att det finns en genuin vilja inom Varha att förbättra servicen på svenska.
Men utan aktiv intressebevakning och kunskap om de praktiska problemen riskerar denna vilja att inte leda till effektiva åtgärder.
Därför behövs sakkunskap i välfärdsområdets fullmäktige för att säkerställa och utveckla svenskspråkiga tjänster.