Vem är den trygga vuxna?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det sägs ofta att barn gör som vi gör – inte som vi säger.
Om vi vill att barn och unga ska växa upp till empatiska, trygga och ansvarstagande individer, måste vi själva vara de förebilder vi önskar att de har.
Det sätt vi vuxna pratar med varandra, men också om varandra, visar barnen vad som är okej.
I en tid där debattklimatet blivit allt mer polariserat och där tonen i sociala medier är hård, cynisk och ofta aggressiv, är frågan: Vilka exempel ger vi egentligen våra barn?
Beteenden som för 50 år sedan definierades som narcissistiska, är beteenden som idag har normaliserats, menar professor emeritus Liisa Keltikangas-Järvinen i Helsingin Sanomat (4.3).
Definitionen av narcissism på 1970-talet såg ut ungefär så här: en narcissist koncentrerar sig på sig själv och gör inga kompromisser.
Narcissister upplever att de har mycket att ge till världen, inte enbart till familjen och jobbet.
Narcissisten frossar i känslan av orättvisa och känner sig sårad på oväntade ställen.
Narcissistens relationer är nyttorelationer och behöver andra människors ständiga uppmärksamhet. Vem börjar du tänka på när du läser beskrivningen?
Keltikangas-Järvinen menar att själviskheten är vår nutids största hot, och det är svårt att säga emot.
Vi ser en samhällsutveckling där polarisering och misstro tar mera plats än samtal och samarbete.
Förr upprätthölls diplomatiska relationer med respekt och dialog. Idag möts gäster i ovala rummet på ett sätt som vi aldrig tidigare skådat.
En scen som illustrerar mobbning, munhugg och respektlöst beteende. Om vuxna smutskastar varandra i diskussioner, demoniserar meningsmotståndare och förlorar respekten för andra, vad lär sig barnen då?
Vi behöver fler trygga vuxna som vågar stå upp för en respektfull ton, både på nätet och i verkliga möten.
Föräldrar, lärare, idrottsledare och beslutsfattare har ett ansvar att visa att meningsskiljaktigheter kan hanteras med respekt.
Att bygga en trygg uppväxtmiljö handlar inte bara om att skydda barn från faror, utan också om att ge dem verktyg att hantera en allt mer komplex och konfliktfylld värld.
Detta är särskilt viktigt i en tid då psykisk ohälsa ökar bland unga. Många kämpar med ensamhet och tvivel kring sin plats i samhället.
Trygga vuxna som ser och lyssnar kan göra stor skillnad för deras framtidstro.
Samtidigt har vi vuxna ett ansvar att visa dem att gemenskap, empati och ömsesidig respekt är viktigare än bekräftelse och ständig självförverkligande.
Om vi normaliserar ett beteende där egna behov och känslor alltid går först, riskerar vi att fostra en generation som ser relationer som nyttokontakter snarare än ömsesidiga band.
Därför behöver vi fråga oss: Vad kan vi som vuxna göra för att vara de förebilder våra barn behöver?
Hur kan vi bidra till en kultur av respekt, nyfikenhet och trygghet?
Svaret ligger inte i fler regler eller pekpinnar – utan i hur vi själva agerar, varje dag.
Här kan du läsa fler kolumner av Sandra Bergqvist.