KAJ spränger alla språkgränser och bygger broar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Få har kunnat undgå den österbottniska humortrion KAJ:s genomslag i svenska Melodifestivalen. Att de nu tagit sig ända till Eurovisionen är lika stort som det är förvånande.
Genom sin framfart spränger de alla språkgränser och bygger broar.
Som de flesta österbottningar har jag följt KAJ länge. För mig slog de igenom redan 2011 med ”Karalåtin”, en absolut succé i vissa kretsar.
KAJ var länge Österbottens egna ”insideskämt”, de sjöng på ”vårt” språk och deras musik var först och främst gjord för våra öron.
Med åren växte de, och vi har sett dem göra shower inte bara runt om i Finland utan även i Sverige och Japan.
I Melloyran är det kanske lätt att glömma bort den succé deras senaste turné i Svenskfinland var.
Som österbottning bosatt i Åbo har det förvånat – och glatt – mig att se att de säljer slut även i södra delarna av landet, gång på gång. Här sprängde de den första språkgränsen.
I min uppväxt har jag, som många andra, känt en slags stolthet men även skam över våra dialekter. Dialekterna är något vi delar med varandra och de binder oss samman – trots att de regionala skillnaderna kan var enorma.
Turnén i södra Svenskfinland och genomslaget i Melodifestivalen är tydliga spikar i den mytens kista.
Men samtidigt kunde jag inte undgå att känna att dialekten är något som måste putsas till och gömmas undan utanför Österbottens språkgränser, både i Sverige och resten av det svenska Finland.
Turnén i södra Svenskfinland och genomslaget i Melodifestivalen är tydliga spikar i den mytens kista.
Att de skulle ta Sverige med storm var givet för mig när det väl klarnade att de skulle vara med i Melodifestivalen. Men att det skulle bli ett så här stort fenomen hade jag inte trott, än mindre att de verkligen skulle vinna.
Det som förvånat mig allra mest, och som kanske är det mest positiva i hela spektaklet är att de dessutom tagit Finland med storm.
De ligger etta på topplistorna i Finland, finska tidningar skriver med stolthet och iver om humorgruppen, de ger intervjuer på knagglig finska och annars helt finskspråkiga influerare sjunger nu med i KAJ:s ”Bara bada bastu”.
Här spränger de fler viktigt språkgränser.
De skapar en atmosfär där det är okej att inte tala perfekt, men ändå göra sig förstådd.
De sätter Svenskfinland på kartan en gång för alla, både i Sverige och Finland samtidigt.
Intervjuerna ger de med glimten i ögat. Att det märks att de, precis som så många andra, kämpar med att uttrycka sig på finska är bara inspirerande.
Det får vem som helst som kämpar med finskan att inse att det går att göra sig förstådd ändå – gör man det med god attityd kan man till och med intervjuas på finska inför hela landet.
De skapar en atmosfär där det är okej att inte tala perfekt, men ändå göra sig förstådd.
Och visst hjälper det om man kan bjuda på sig själv och ha den självdistans som KAJ har – vi skulle alla vinna på att låta oss inspireras av KAJ även på den punkten.
I mötena mellan KAJ och finska journalister, influerare och artister är språken tydligt närvarande, både finska, svenska och Vörådialekt.
Men i stället för att låta språkskillnaderna skapa skillnader mellan oss bryter de ner den.
Samma fenomen märks även i hur ivriga även de finskspråkiga är över att den finlandssvenska trion KAJ – som sjunger på en obegriplig svenska – tagit sig till Eurovisionen.
Att något så nischat österbottniskt blir en finsk stolthet är ett fenomen som enar oss över språkgränserna.
KAJ visar även realiteten i den finlandssvenska tillvaron.
I Vasa, Åbo eller Raseborg är det kanske inte svårt för finskspråkiga att veta att vi finlandssvenskar finns, vilken levande, och säregen, kultur vi har och hur mycket många av oss kämpar med finskan.
Men för många runt om i landet är det genom KAJ som de för första gången möter alla de aspekterna av vårt tvåspråkiga land.