Som bäst är den kommunala simhallen en djupt demokratisk plats
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Under hösten lyckades jag få in en rutin med att åka till Impivaara simhall två gånger i veckan, genom att bestämma att jag tar en viss buss vid ett visst klockslag.
Det hade inte gått många veckor förrän jag identifierade några personer som alltid tog samma buss till simhallen.
Enkel matematik säger att det måste betyda att de åker till simhallen så gott som dagligen, eftersom mina simhallsbesök sker på olika veckodagar.
Enligt statistik från Åbo stad registrerades 660 000 besök i Impivaara simhall under år 2024. Slår man ut de 660 000 besöken på hela befolkningen i Åbo, ungefär 200 000 personer, blir det ungefär tre besök per kommuninvånare och år, men i verkligheten varierar det naturligtvis mellan noll och flera hundra årliga besök per person.
För många är simhallen en regelbunden rutin och en omistlig samhällsservice, och varje liten försämring av servicenivån ger upphov till upprörda inlägg.
Ett exempel på det här är den våg av protester som nådde ansvariga politiker och tjänstepersoner hösten 2022, när många städer tillfälligt stängde av simhallarnas bastur för att spara energi.
Att upprätthålla simhallar hör till de uppgifter som är frivilliga för kommuner, även om lagstiftningen indirekt sätter en press på kommuner att se till att det finns någonstans att simma.
Grundskolans läroplan innehåller till exempel specifika mål och förpliktelser när det gäller elevers simkunnighet.
Simhallar är dyra att bygga och driva. Underhållskostnaderna är betydande, eftersom värmen och fukten, själva idén med simhallen, sliter på konstruktionerna.
Det innebär att det är orealistiskt med en egen simhall i alla kommuner. Av beredningen till Pargas stadsstyrelse 3.3.2025 om att utreda en gemensam simhall för S:t Karins och Pargas framgår det att 100 000 besök årligen uppfattas som miniminivå för att det ska löna sig att bygga en simhall på en ort.
Därför är det naturligt att de simhallsprojekt som nu diskuteras i offentligheten handlar om samprojekt mellan flera kommuner eller mellan kommuner och privata företag.
I Lempäälä utanför Tammerfors öppnade nyligen en simhall som byggts i anslutning till och i samverkan med ett stort köpcentrum. Tanken är att simhallen ska gå runt på biljettintäkterna utan kommunala subventioner, vilket innebär att prisnivån är högre än i vanliga simhallar.
I simhallens kommunala anonymitet, där alla andra ser lika dåligt utan glasögon finns det utrymme för generositet.
Det här har lett till en debatt om vilka som har råd att gå till simhallen (Yle 16.10.2024, 31.1.2025). Hittills har det varit en uttalad policy från många kommuners sida att se till att simhallarna är tillgängliga för alla invånargrupper genom att hålla priserna på rimlig nivå.
När den är som bäst är den kommunala simhallen en djupt demokratiskt plats.
På få andra ställen i samhället ser man människor med så stora variationer i ålder, kroppsform och funktionsförmåga använda samma utrymme.
I simhallens kommunala anonymitet, där alla andra ser lika dåligt utan glasögon finns det utrymme för generositet.
Trots att någon säkert innerst inne skulle vilja ha 50-metersbanan för sig själv förstår de flesta värdet av att ge utrymme åt andra.
”Vi måste grunda ett vattengympaparti”, hojtade någon i bassängen, apropå att alla platser i gruppen igen blivit fullbokade på några röda sekunder.
Simhallspartiet, om det fanns ett sådant, skulle samla anhängare från många samhällsgrupper och skulle åtminstone enas om att aldrig, aldrig igen stänga av basturna.
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.