Berättelser på gott och ont
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det fanns en tid när idealet i vårt land var att man varken skulle visa eller tala om sina känslor. Tvärtom skulle man behärska sig, bita ihop och kämpa vidare, vilka motgångar och vilken behandling man än blev utsatt för.
Attityden att problem försvinner bara man inte pratar om dem har tack och lov blivit mer sällsynt i dag. Tröskeln att söka samtalshjälp när man har det jobbigt har sänkts, och insikten om att man inte mår bra av att förtränga eller tiga ihjäl sin oro och ångest är en självklarhet – åtminstone i teorin.
Berättandet hjälper, eftersom man i sin berättelse kan börja ana ett mönster i de annars så kaotiska känslorna och erfarenheterna. Alltid är det inte ens själva berättelsen som är det viktigaste: redan det faktum att någon visar att hen bryr sig och verkligen vill lyssna kan vara ett första steg till förändring. Delandet av personliga smärtpunkter behöver inte ske i samtal med en terapeut eller en församlingsanställd, det kan också handla om vardagliga samtal i telefon eller över en kaffekopp.
Men berättandet skall inte idealiseras. Det är många som bär på tunga erfarenheter. En del har redan från barndomen fått höra att de inte duger, att det är något fel på dem. Andra har tvingats kämpa med sviktande hälsa för egen del eller i familjen. Sådana berättelser är inte ljusa och hoppfulla. Ändå behöver de berättas.
Ibland kan vi behöva hjälp av kloka och uthålliga medmänniskor för att ändra berättelsen om oss själva. Vi har kanske omedvetet internaliserat rollen som ett ständigt offer för orättvisor, vilket hindrar oss från att bli aktör i vårt eget liv. Eller vi har kanske gjorts till syndabock i familjen eller i arbetsgemenskapen, och ständigt känt oss manade att be om ursäkt för oss själva och våra handlingar.
Vi kan sällan ändra det som har hänt, men vi kan påverka hur det förflutna påverkar oss i dag och framöver. Det förutsätter att vi börjar berätta historien om vårt liv med en annan berättelse som modell.
Det kristna budskapet berättar om en väg genom död till liv, genom mörker till ljus, och genom hopplöshet till hopp. Det är ingen enkel och självklar väg.
Jesus som är föregångaren på den vägen tvekade och tvivlade ofta själv. Han bad i Getsemane om att bli befriad från lidandet, och han ropade ut sin gudsövergivenhet på korset.
Men trots detta visade han på den hoppfulla möjligheten att ondskan, girigheten och själviskheten inte skall få sista ordet i vår värld.
Den berättelsen behöver vi våga tro på, nu mer än någonsin.