Ingenting utesluter att även antisionism kan övergå i antisemitism
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Mikko Lagerspetz (ÅU 3.3.2025) poängterade att staten Israel och judar inte är samma sak, och att antisionism inte kan likställas med antisemitism.
Detta stämmer, även enligt Europarådets expertorgan ECRI:s (European Commission Against Racism and Intolerance) generella policyrekommendation Nr. 9 (reviderad, 2021). Men det utesluter inte att antisionism kan vara antisemitisk.
Sionismen uppstod som en judisk nationell rörelse i slutet av 1800-talet som svar på växande antisemitism och syftade till judisk självbestämmanderätt och har förändrats över tid.
Det har alltid funnits en judisk närvaro i det som idag är Israel.
ECRI påpekar också att judars längtan att återvända till sitt ursprungsland har varit en central del av judarnas dagliga religiösa ritualer.
Staten Israel grundades i enlighet med FN:s delningsplan 1948.
Antisionism innebär ett motstånd mot denna rörelse och mot judisk nationalism.
Även judar kan idag motsätta sig sionismen av politiska eller religiösa skäl.
ECRI påpekar dock att antisemitism ibland kan vara förklädd till antisionism när den enbart ifrågasätter judars rätt till en nationalstat, samtidigt som andra nationalistiska rörelser accepteras, vilket innebär en dubbelstandard.
Även anklagelser om folkmord som riktas mot Israel måste ses i sin historiska kontext.
Folkmord är ett av de mest förödande brotten i internationell rätt och leder till att en stat blir permanent delegitimerad.
Medan anklagelser om folkmord tidigare riktats mot flera olika länder har Israel unikt nog anklagats för detta under hela sin existens, ofta kopplat till parallella anklagelser om kolonialism.
Efter Hamas massaker den 7 oktober 2023 har dessa anklagelser intensifierats i en sällsynt snabb och aggressiv takt, samtidigt som definitionen av folkmord har urholkats för att lättare kunna appliceras på Israel.
Dessa anklagelser har ofta åtföljts av antisemitiska föreställningar, såsom att koppla Israels handlingar till våldsamma avsnitt i den hebreiska Bibeln, framställa Gud som en folkmördare eller antyda att judar är exceptionellt hämndlystna, medan tystnaden kring Hamas genocidala retorik är nästan total.
En annan antisemitisk stereotyp är idén att judar genom manipulation har fått västerländska regeringar att legitimera Israels agerande.
Den kanske farligaste komponenten i dessa folkmordsanklagelser är dock att de ofta leder till en kollektiv skuldbeläggning av alla judar.
Till skillnad från andra fall av folkmordsanklagelser – där exempelvis hutuer i Belgien eller serber i Tyskland inte hållits ansvariga för brott begångna i Rwanda eller forna Jugoslavien – används anklagelsen om folkmord mot Israel som ett medel för att hetsa mot judar över hela världen.
Olli Lagerspetz (ÅU 4.03.2025) valde att lägga ord i min mun som jag aldrig sagt – definitivt inte i min text om förintelseomkastning (ÅU 22.02.2025).
Det jag hävdade, och står fast vid, är att krig måste diskuteras och utvärderas utifrån den komplexitet i vilken de äger rum.
Jag är ingen expert på Mellanösternkonflikten och har aldrig påstått att jag är det.
Just därför avstår jag – till skillnad från andra – från att kommentera situationen i Israel och Gaza, annat än att erkänna den fruktansvärda situationen och det enorma lidandet.
Jag har aldrig sett någon officiell publikation från FN eller Amnesty International som har gjort en direkt jämförelse mellan Förintelsen och det som händer i Gaza, och inte heller något officiellt dokument som hävdar att Israel agerar på samma sätt som nazisterna gjorde.
När det gäller ÅA:s avbokning av Izabella Tabarovsky finner jag det intressant att aktivister, med eller utan akademisk bakgrund inom specifika ämnen, oavsett hur antisemitiska (eller på annat sätt problematiska) deras uttalanden än är vid offentliga evenemang och på sociala medier när de framställer sig själva som experter inom olika fält, aldrig får samma uppmärksamhet som en ex-sovjetisk judisk kvinna.
Tabarovsky är en kvinna som inte bara levde i Sovjetunionen och därmed har personlig erfarenhet, utan också innehar expertroller i flera institut som forskar om samtida antisemitism – och som deltog i en konferens där olika aktörer (inte bara akademiska experter) samlades.
Särskilt med tanke på att konferensen – inklusive Tabarovskys tilltänkta föredrag –handlade om antisemitism, inte om Israel och Gaza.
Det avgörande är att skilja mellan legitim kritik av Israels politik och retorik som förstärker antisemitiska stereotyper.
ECRI varnar för att Israel ibland bedöms enligt andra normer än de som tillämpas på andra länder och att det offentliga fördömandet av antisemitism ofta är för svagt.
Kritiken mot Israels agerande får inte övergå i en demonisering av landet eller en kollektiv skuldbeläggning av judar.