Universitet får inte undvika obekväma samtal som bygger på expertis och evidens
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Viljam Engström (ÅU 25.02.2025) skrev bra om den akademiska friheten och viktiga aktuella frågor, som spridningen av desinformation, urholkningen av internationella rättsnormer och universitetens roll i att säkerställa oberoende kunskap.
Dessa är avgörande frågor, och jag instämmer i mycket av det som Engström säger —särskilt det att forskare har ansvar för att förmedla tillförlitlig, faktabaserad kunskap, speciellt i en tid då sociala medier spelar en oproportionerligt stor roll i att forma den allmänna opinionen.
En central aspekt som ofta förbises är dock anledningen till att universitet och akademiska institutioner bjuder in specifika talare eller organiserar specifika evenemang.
Det handlar inte, som vissa kritiker hävdar, om att tillhandahålla en plattform för politisk propaganda.
Valet av talare och ämnen styrs av akademiska överväganden—av uppgiften att utforska komplexa frågor genom rigorös debatt och vetenskaplig analys.
Moderatorer spelar en avgörande roll i att säkerställa att diskussionerna förblir faktabaserade, balanserade och intellektuellt stringenta.
Deras uppgift är inte att censurera åsikter, utan att vägleda samtalen så att de håller sig till akademiska standarder för bevisföring och resonemang.
Ifall Engström till exempel försökte insinuera att Izabella Tabarovsky bjöds in för att sprida propaganda så är detta ett felaktigt påstående.
Hon bjöds in för att diskutera sovjetisk anti-sionistisk antisemitism—ett mycket relevant ämne för att förstå antisemitism som ett komplext och föränderligt fenomen.
De sätt på vilka antisemitismen har förändrats över tid, särskilt i olika ideologiska och geopolitisk kontexter, är avgörande för att kunna förstå dess samtida uttryck.
Akademiska institutioner har ett ansvar för att möjliggöra dessa diskussioner, särskilt i en tid då historiska narrativ ofta förvrängs för politiska syften.
Tanken att vissa ämnen är “för politiska” för akademiska sammanhang är problematisk.
Frågan är snarare hur dessa ämnen diskuteras.
Akademisk frihet innebär inte att stödja varje perspektiv som presenteras vid ett universitetsevenemang; det handlar om att skapa utrymme för informerade diskussioner baserade på expertis och evidens.
Nästan alla stora samhällsfrågor har en politisk dimension, från klimatförändringar till mänskliga rättigheter och folkhälsa.
Om universiteten skulle undvika dessa diskussioner av rädsla för att uppfattas som partiska, skulle de misslyckas i sitt uppdrag att kritiskt engagera sig i världen.
Akademisk frihet innebär inte att stödja varje perspektiv som presenteras vid ett universitetsevenemang; det handlar om att skapa utrymme för informerade diskussioner baserade på expertis och evidens.
Även om sociala medier är ett viktigt verktyg för forskare att sprida kunskap och motverka desinformation, är de inte den optimala plattformen för komplexa diskussioner.
Sociala medier favoriserar kortfattade budskap, engagemang och känslomässiga reaktioner, vilket ofta leder till att nyanser försvinner och förenklade resonemang gynnas.
Forskare kan engagera sig på dessa plattformar men måste också vara medvetna om deras begränsningar.
Seriös akademisk diskussion kräver djup och kontext, vilket lätt går förlorat i snabba digitala samtal.
Naturligtvis ska universitet inte bli redskap för propaganda, och det finns en gräns mellan akademisk diskurs och politisk aktivism.
Men denna gräns är inte alltid självklar, och den bör inte dras på ett sätt som kväver nödvändiga samtal.
Tvärtom, i en tid av växande populism och avsiktlig desinformation bör akademiska institutioner i ännu högre grad hålla fast vid sin roll som arenor för nyanserad och välgrundad debatt.
Utmaningen handlar inte bara om att skydda den akademiska friheten från externa hot utan också om att säkerställa att universiteten inte börjar självcensurera av rädsla för kontroverser.
Forskare ska inte undvika svåra ämnen bara för att vissa sanningar gör vissa personer obekväma.
Den akademiska diskursens integritet beror på vår förmåga att identifiera och engagera oss i världen som den är, inte som vi för tillfället tror eller önskar att den vore.