Vem ska skydda oss som redan kämpar varje dag?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag har länge känt hur Finlands historiska ärr – ekon från vinterkriget och fortsättningskriget – formar vårt nationella medvetande.
Men när det gäller krisberedskap känns det ofta som att våra egna utmaningar, de med funktionsnedsättningar, glöms bort.
För mig, som sitter i rullstol, blir krisen inte en avlägsen abstraktion; den är en påminnelse om att jag är sårbar.
Medan försvarsstrategierna fokuserar på militära operationer, ekonomisk robusthet och internationella allianser, lämnas vi utanför de planer som i en krissituation ska rädda liv.
Jag vet hur det känns när varje sekund räknas, men de förutsättningar som krävs för att snabbt evakuera, försvara sig eller anpassa sig – att kunna fly eller agera självständigt – är för oss en ouppnåelig dröm.
För mig, som sitter i rullstol, blir krisen inte en avlägsen abstraktion; den är en påminnelse om att jag är sårbar.
Det kan handla om att en patient som är beroende av livsviktiga medicinska apparater, ett autistiskt barn som överväldigas av nya intryck, eller en äldre person som väntar på hjälp – vi riskerar alla att lämnas i skuggan om infrastrukturen kollapsar.
Fastän Finland stoltserar med ett av världens mest avancerade välfärdssystem är detta system meningslöst om det inte når alla medborgare, särskilt oss som är extra sårbara.
För att vi verkligen ska leva upp till idealet om ett rättvist och humant samhälle, måste vi ompröva våra krisberedskapsplaner:
– Tillgängliga evakueringsstrategier: Våra planer måste anpassas så att de fungerar för alla, även för oss som inte kan förflytta oss obehindrat.
– Medicinska resurser med fokus på särskilda behov: Reservlager och livsviktiga hjälpmedel måste finnas tillgängliga även för de av oss som är beroende av dem.
– Anpassade skyddsrum: Bombskyddsrum måste utformas så att vi som behöver extra hjälp kan ta oss dit i tid.
– Rättvisa triage- och resursfördelningssystem: Beslut i krissituationer måste ske utan att någon grupp blir osynlig, för att undvika onödiga förluster.
– En dedikerad nationell arbetsgrupp: Ett organ med uppdraget att se till att ingen, oavsett funktionsnedsättning, lämnas utanför.
Det här är inte bara strategiska överväganden – det är en moralisk fråga.
När krisen väl är här kommer våra handlingar att tala för sig själva.
Frågan kvarstår: Står vi upp för oss som redan lever med vardagens utmaningar, eller låter vi tystnaden bestämma vårt öde?