Vi tror att vi lyssnar – men vad hör vi egentligen?

Själva hörandet är inte så svårt – det är lyssnandet som kräver något mer.

Vi tror att vi lyssnar. Vi nickar, hummar, fångar upp ord här och där.

Svarar med inövade fraser: ”Jag förstår.”

”Precis så.”

”Det har jag också tänkt på.”

Men lyssnar vi verkligen? Eller väntar vi bara på vår tur att tala?

Vi lever i en tid där svar är snabbvaluta. Vi lyssnar med halva örat och hela hjärnan upptagen av vad vi ska säga härnäst.

Samtal blir till repliker – korta inpass som bekräftar att vi är med, fast vi kanske inte är det.

För lyssnande kräver mer än närvaro.

Det kräver tålamod – att stå ut med tystnaden mellan orden, och nyfikenhet – en vilja att förstå som sträcker sig bortom det egna jaget.

Hur ofta tror vi att vi lyssnar, när vi egentligen bara laddar vår egen röst?

För kanske är det där verkligt lyssnande börjar: när vi slutar förbereda vårt svar och i stället ger utrymme för det som verkligen sägs.

Jag minns ett samtal där jag trodde att jag lyssnade. Jag hörde orden, svarade artigt, nickade på rätt ställen.

Men i efterhand insåg jag att jag var så upptagen av att få inflika mitt eget perspektiv att jag gick miste om insikterna jag kunde ha fått om jag lyssnat på det som faktiskt blev sagt.

Hur ofta gör vi inte så? Hur ofta tror vi att vi lyssnar, när vi egentligen bara laddar vår egen röst?

Att höra kräver inga ansträngningar – ljuden finns där, orden faller som bakgrundsbrus.

Men att lyssna, verkligen lyssna, kräver närvaro.

Det kräver att vi saktar ner våra tankar, att vi inte skyndar oss att fylla tystnaden.

För tystnaden skrämmer.

Den avslöjar hur sällan vi ger varandra utrymme att formulera det som inte kommer snabbt. I tystnaden väntar insikter – men bara för den som har tålamod nog att stanna kvar.

Forskning visar att vi i genomsnitt bara minns hälften av det vi hör kort efter ett samtal.

Resten filtreras bort – inte för att det var oviktigt, utan för att vi var upptagna med att tolka, bedöma och förbereda vårt svar.

Hjärnan arbetar snabbare än den som talar, så vi fyller luckorna med egna slutsatser.

Vi tror att vi förstår. Vi tror att vi lyssnar. Men ofta hör vi bara det som bekräftar det vi redan vet.

Jag tror att lyssnandet avslöjar vad vi verkligen är intresserade av.

För den som lyssnar med nyfikenhet söker inte bekräftelse på det redan kända, utan möjligheten att upptäcka något nytt.

Att förstå någon på djupet kräver att vi går bortom orden – till tystnader och nyanser som säger mer än själva berättelsen.

Lyssnande blir då inte bara en färdighet, utan ett sätt att möta världen: öppet, modigt och med viljan att förstå på riktigt.

Och visst säger tystnaden något om oss. Hur bekväma vi är i den, hur snabbt vi vill fylla den. För i tystnaden ligger en inbjudan – att höra det som inte sägs rakt ut.

Att lyssna är en aktiv handling.

Tystnaden ger utrymme för eftertanke, men den kräver tålamod. Ett tålamod som säger: Jag är här. Jag har tid. Jag vill förstå.

Det är lätt att tro att lyssnande är passivt – att det handlar om att vara tyst medan någon annan talar. Men att lyssna är en aktiv handling.

Det kräver närvaro, nyfikenhet och viljan att höra bortom orden.

Ibland är det inte svaren som förändrar oss, utan frågorna vi inte visste att vi behövde ställa.

Jag tänker på hur många missförstånd som bottnar i att vi inte lyssnat tillräckligt länge. Hur ofta vi tror att vi förstått, när vi egentligen bara hört tillräckligt för att skapa vår egen tolkning.

För i de där små ögonblicken – mellan ord och tolkning – finns förståelsen som hade kunnat räcka hela vägen.

Kanske är verkligt lyssnande det största beviset på respekt. Att ge plats utan krav på att imponera, förklara eller prestera.

Att höra bortom orden, lyssna på det osagda och våga stanna kvar i samtalet – tills det som verkligen behöver sägas har fått ta form.