Vinden blåser vart den vill
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Så länge jag kan minnas – vilket i och för sig inte är överhövan länge – har kyrkans minutiöst bokförda statistik förmedlat bilden av en stadig men oundviklig nedgång av kyrkans medlemsantal.
De enda avvikelserna i den i övrigt jämnt dalande kurvan har varit de sporadiska, oförutsägbara och likväl med säkerhet återkommande begivenheter som med medias bifall sporrat till spontana och högljudda massutträden.
Att det går nedåt har, som det heter, varit lika säkert som amen i kyrkan.
Minst lika länge, och för all del längre bakåt i tiden än vad mitt sviktande minne sträcker sig, har kvinnorna utmålats som kyrkans trognaste gudstjänstbesökare. Männen har däremot, enligt uppgift, lyst med sin frånvaro.
Förklaringarna har varierat men det underliggande budskapet har varit att något borde göras. Både vad gäller medlemsflykten och de sistnämndas engagemang.
De senaste åren har signalerna, som tyder på att något faktiskt har gjorts, ändå blivit allt fler. Detta även om ingen riktigt verkar veta vad som de facto har gjorts.
I backspegeln, när Jesus förutspås kamma hem titeln som årets influencer (i Sverige av alla länder) och då unga män verkar söka sig till kyrkan i sällan skådade skaror, framstår de röster som redan för en tid sedan försiktigt siade om Guds comeback som nästintill profetiska.
Det som sker går tvärt emot trenden vad gäller hävdvunnen kyrklig demografi och utveckling.
Det borde vara en källa till glädje. Men säg den glädje som varar. Inget gott som inte har något ont med sig.
Där förbluffade forskare och experter rätteligen är försiktiga med att dra förhastade slutsatser, är andra självutnämnda förståsigpåare desto snabbare med att måla mörka moln på himlen.
De män som funnit till kyrkan framställs nämligen än som ensamma, gammaldags och politiskt radikaliserade, än som nationalistiska och auktoritetssökande. Inte var det väl dessa som åsyftades när man bjöd in till fest?
Det är som om de bibliska deviserna, enligt vilka Herrens vägar är outgrundliga och enligt vilka vinden blåser vart den vill, än en gång skulle göra sig påminda.
Därför blir det intressant att följa med vad som händer framöver.
Kommer kyrkornas medlemsflykt att mattas av? Kommer intresset för kyrkan bland unga män – och enligt nyaste uppgifterna även unga kvinnor – att fortsätta växa?
Och – framför allt – kommer kyrkan att lyckas leva upp till sin kallelse att erbjuda en fristad och en tillflyktsort även för dem som nu bultar på dess port?