”Jag kunde ha förblivit Åbobo om staden hade visat mera intresse för andra än bilister”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Som en före detta Åbobo läser jag ÅU med intresse.
Här om dagen började jag stava en nyhet: ”Åbo beställer två nya spårvagn...” och var överraskad: har planerna framskridit så snabbt?
Men nej, nej ... Det hette ju ”Åbo beställer två nya spårvagnsUTREDNINGAR”.
Sedan läser jag arkitekt Benito Casagrandes insändare (ÅU 20.2) om hur dyrt det kan bli att bygga spårvägar.
Det kan vara sant att där finns risker.
Jag har svårt att inse varför just spårvägar skulle vara mera eller ens lika katastrofala som investeringar än torgparkeringen eller Logomobron.
Casagrande ger Logomos bro som ett varnande exempel och verkligen, varje gång då jag tar tåget till Åbo blir jag förvånad över att något så dyrt som Logomos ”leder- ingen-vart”-bro existerar.
Ändå har jag svårt att inse varför just spårvägar skulle vara mera eller ens lika katastrofala som investeringar än torgparkeringen eller Logomobron.
På något sätt verkar det ha glömts bort att trots smala gator och lerbottnen med mera som Casagrande hänvisar till så har Åbo stad faktiskt tidigare haft spårväg.
Visst har krav på utredningar och trygghet med mera höjts sedan dess, men inte var det helt omöjligt på 1900-talet heller.
Jag kunde ha förblivit en Åbobo och en skattebetalare, om staden hade visat mera intresse för andra invånare än bilister.
Det är verkligen synd att spårvagnstrafiken sedan avskaffades.
Nu har både Tammerfors och Helsingfors kört förbi medan Åbo stad utreder ...
Jag kunde ha förblivit en Åbobo och en skattebetalare, om staden hade visat mera intresse för andra invånare än bilister.
På 1800-talet ville Åbo med omnejd ha ett eget järnvägsnätverk med smala spår, men det tog för mycket tid för att fundera och dåtida eviga utredningar ledde ingen vart.
Jag hoppas verkligen att det inte händer så med spårvägar och att jag ännu i min livstid kan ta spåran när jag besöker Åbo.