Elefanter igår och idag – ”En del finns fortfarande kvar i det blåvita rummet”

Är vi finländare rasister? Hjärtat manar oss att svara nejdå, men likväl står denna elefant envist kvar i det blåvita offentliga rummet.

Under regeringsbildningen sommaren 2023 avslöjades hur blivande toppolitiker lämnat efter sig bisarra spår i de digitala arkiven.

Sökhistorik kan förstås spegla ett sinnestillstånd man redan lämnat bakom sig. Ändå berättar den något. Sannolikt en hel del.

Även om vår ryggmärg blånekar är sanningen att vi fortfarande lider av slagsida mellan öronen.

Om inte direkt rasism så åtminstone xenofobi, rädsla för det främmande.

Att kompetenta arbetssökande med utländska namn alltjämt har sämre ”tur” än mindre kvalificerade sökande med trygga inhemska namn är ett tecken.

En annan ingång till detta med att stereotypiskt kategorisera människor finns i kombinationen av synen på kön, ålder och ras.

Attityderna kan sitta djupt. Är det den offentliga makten som praktiserar dem blir det än värre.

De gamla är inte för många, men de unga är för få. Utan kraftigt ökad arbetskraftsinvandring blir spiralen bara värre.

Låter detta kryptiskt är mitt exempel istället autentiskt. Det är från 1998 och illustrerar i bästa fall en begraven kultur. I värsta fall finns den kvar, men i fårakläder.

Som specialmedarbetare till Ole Norrback i Utrikesministeriet fick man ta lyra på alla möjliga samtal som en ofta bortrest utrikeshandelsminister inte själv hann ta och därför styrdes över till staben. Speciellt ett blev oförglömligt.

En dam på en medelstor ort i Svenskfinland berättade om sitt färska giftermål med en afrikansk man.

Bröllopet stod i hans hemland, där de bosatt sig.

Men då hon ville ta in honom till Finland för att träffa sina ålderstigna föräldrar blev det stopp. Visum avslogs.

Varför det?

Då UM:s pass- och visumenhet fanns i samma hus åtog jag mig att kolla.

Behövdes parets personsignum som damen gav mig. Samtidigt som jag antecknade insåg jag åldersskillnaden: hon 68, han 22.

Men pass- och visumenheten kunde inte hjälpa. De hade begärt Skyddspolisens utlåtande om mannen. Då detta var negativt och Skypo inte behöver motivera sina beslut kunde UM inte stå till tjänst. Så tack och hej.

Återstod en sak: att ringa Skypo och få reda på varför?

Mansrösten på Bangårdsgatan hittade snabbt beslutet på datorn. ”Det är ju ett klart fall”, löd diagnosen. Då jag undrade på vilket sätt kom svaret som en projektil: ”Typiskt skenäktenskap, hon är ju så mycket äldre än han”.

Förbluffad ställde jag min följdfråga: hur hade Skypo tolkat om det varit tvärtom – att han varit en finsk 68-åring, hon en utländsk 22-åring. Svaret kom blixtsnabbt: ”Det är en helt annan sak. Det är ju normalt.”

Diskussionen som nu följde resulterade i att Skypo inom en kvart ändrade sitt beslut. Rött blev grönt. UM fick bevilja visum. Paret fick komma till Finland.

Flera år gick. Så fick jag en dag av en vän på den medelstora orten varma hälsningar av ett par som vännen träffat på julmarknaden. Jo, samma par.

De ville hälsa att de var på visit från det afrikanska landet. Där de levde väl och besökte nu damens hemknutar och föräldrars grav. Ett sånt skenäktenskap, alltså.

Såklart undrar man hur ofta våra myndigheter agerat såhär utan att bli fast?

Otroligt var också att man inte ens försökte uppge vettiga skäl – säg nu sen vilka – för avslaget. Istället blottande man nästan triumferande ihåliga fördomar. Detta för 27 år sedan. Hur är det idag då?

Åtminstone drabbas vi idag av den demografiska följden av decennier av myndighetsxenofobi.

Alla som kan läsa befolkningsprognoserna – alla utom ett regeringsparti – inser att vi med den parallellt avsmalnande skattebasen på sikt kan hälsa hem till nuvarande nivå på välfärden.

De gamla är inte för många, men de unga är för få. Utan kraftigt ökad arbetskraftsinvandring blir spiralen bara värre.

Vi vet vad som måste göras.

Det är aldrig för sent att kasta ut elefanten i rummet och öppna ögonen för verkligheten. Varför inte börja idag?

Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.