Vem ska bilda 235 sjöfartsstuderande?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Eftersom yrken inom sjöfart är internationella, är det relativt lätt att attrahera studerande också från andra länder än Finland.
I år är kring 40 procent, 235 studerande, vid Novias sjöfartsutbildning, internationella.
Jag upplever att fördelningen väcker frågeställningar om utbildningens innehåll.
Frågorna gäller inte enbart sjöfartsutbildning – sannolikt kommer utvecklingen med en ökad andel internationella studerande att fortsätta också i andra branscher.
Novia är en yrkeshögskola och dess uppgift kan betonas på olika vis.
Dels egna, dels ”samhällets”, det vill säga finansiärens, värderingar styr betoningen.
Enklast är det att betona delen ”yrkes”.
Då utbildar man sjökaptener och chiefar (sjöingenjörer) och utbildningen styrs helt av de behoven.
Våra utexaminerade kan arbeta var helst i världen och också bosätta sig där de vill, i snöslask eller evig sol, oberoende av arbetsgivare.
Vad ska då en sådan studerande med lokal bildning till?
Varför skulle vi då ödsla tid på ett eller två av Finlands nationalspråk? Och ifall bildning – vad är det?
Händelser i omvärlden vilka för oss känns förbryllande, så som krig och presidentval, har lett till en diskussion om bildningens roll för samhällsutvecklingen.
Bildning sägs vara det bästa sättet att motverka polarisering och utveckling mot auktoritära samhällen.
Och här blir betoningen yrkeshögskola knepig.
För ifall, som Sverker Sörlin säger i boken ”Till bildningens försvar”: ”Bildning har mer med samhället än med yrkeskunskaperna att göra”, så behöver utbildning tänka också på annat än direkt yrkeskunskap.
Med (ut)bildningen styr vi samhällsutvecklingen.
Bildning är något som möjliggör kohesion i vårt samhälle.
Olika befolkningsgrupper förstod inte varandra, lyssnade inte på varandra, med förödande följder.
Bildning, enligt ett sätt att förenkla, är inte att läsa Väinö Linnas ”Här under polstjärnan”, utan snarare att via berättelserna få en bättre förståelse för finländare som förhöll (förhåller?) sig skeptiskt till ”överklassen” och till ”bättre folk”.
Medan man läser upplever man samma känslor som personerna i böckerna och förstår hur de påverkade (påverkar?) samhällsklimatet i Finland.
Känslorna påverkade samhällsklimatet till den grad att ett inbördeskrig bröt ut.
Olika befolkningsgrupper förstod inte varandra, lyssnade inte på varandra, med förödande följder.
Mer empati kunde kanske ha förhindrat ett krig. Förmåga till empati är bildning, och vice versa.
Omvärlden visar oss att vi inte kan lita på att mänskan på egen hand utvecklar bildning som skyddar vårt samhälle mot negativa fenomen.
235 studerande vid sjöfart har inte gått grundutbildning i Finland – vem skall då ge dem den bildning vi och samhället behöver, eller har de den redan?
Bildning måste alltså bli en uppgift för utbildningen. 235 studerande vid sjöfart har inte gått grundutbildning i Finland – vem skall då ge dem den bildning vi och samhället behöver, eller har de den redan?
Får alla automatiskt tillräcklig bildning under sina tolv första skolår?
Igen – omvärlden visar oss att så inte är fallet. Och, för att nu inte bli alltför ”eurocentriska”, så ska vi komma ihåg att vi är ”omvärld” för någon annan.
Sörlin säger i bokens undertitel att bildning är att ”veta tillsammans”.
Kan ”vi” veta tillsammans med de 235 ”internationella” vid Novia sjöfart, och i så fall vad?
Ett försök till att skapa gemensamt vetande, bort om snävare yrkeskunskap, är Novias kurs i global kompetens.
Kursen ger bland annat kompetens för oss att leva i multikulturella samhällen.
Vad behöver vi veta tillsammans med de 235 för att leva gott i ett sådant samhälle, var helst i världen det råkar finnas?