Ett bakslag för det sociala Europa – nu behövs en linjediskussion om EU:s framtid
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Förra veckan gick det ett sus i korridorerna i Bryssel på alla de ställen där folk arbetar med arbetsmarknadsfrågor och sociala rättigheter.
På onsdag publicerade EU-domstolens generaladvokat sitt eget avgörande i målet C-19/23. Fallet handlar om direktivet gällande tillräckliga minimilöner, som godkändes år 2022.
Danmark har tagit detta direktiv till EU-domstolen och har yrkat på att hela direktivet borde ogiltigförklaras för att de anser att det bryter mot grundfördragen.
Denna diskussion går tillbaka till de spänningar som existerat ända sedan början på hela det europeiska samarbetet.
Hur mycket ska EU handla om marknaden och friheter för kommersiella aktörer, och hur mycket ska EU koncentrera sig på sociala frågor, och på att försäkra tillräckliga och balanserade arbetsvillkor för så många som möjligt.
Fri rörlighet för varor och kapital har lett till otaliga situationer där respekten för miljöskydd och arbetstagares rättigheter varit helt otillräcklig.
I årtionden har EU fått befogad kritik för att den sociala dimensionen inte har fått tillräckligt med tyngd.
Fri rörlighet för varor och kapital har lett till otaliga situationer där respekten för miljöskydd och arbetstagares rättigheter varit helt otillräcklig.
De finanspolitiska regler som tillämpas inom EU baserar sig också på en neoliberal ekonomisk agenda, som inte möjliggör tillräckliga investeringar i till exempel socialskydd, utbildning och social- och hälsovård.
Enligt Eurobarometen, den opinionsundersökning som regelbundet görs i alla medlemsländer, var de ökade levnadskostnaderna och den svarandens ekonomiska situation de vanligaste orsakerna att rösta i EU-valet runtom i Europa. Trots detta har man inom EU varit dålig på att adressera de problem som medborgarna runt om i unionen tampas med.
Direktivet om tillräckliga minimilöner är ett undantag.
Det har kallats det viktigaste lagförslaget under flera decennier för att främja de europeiska arbetstagarnas rättigheter och en mer balanserad arbetsmarknad.
Direktivets syfte är att förbättra arbets- och levnadsvillkoren för arbetstagare i Europa.
Det föreskriver inte någon viss specifik minimilön som länderna måste införa, utan att alla länder måste ha förfaranden för att fastställa och uppdatera tillräckliga lagstadgade minimilöner och trygga att alla arbetstagare även har en faktisk tillgång till minimilönen.
Utöver detta så främjar direktivet kollektivavtalsförhandlingar, då en av målsättningarna är att minst 80 procent av alla arbetstagare bör omfattas av kollektivavtal.
Därför var det stor chock att EU-domstolens generaladvokat i sitt eget utlåtande var av åsikten att hela direktivet bör förkastas eftersom det överskrider EU:s kompetens.
Vi behöver en ordentlig linjediskussion om EU:s framtid.
Då direktivet behandlades ansåg de rättsliga experterna såväl i kommissionen, parlamentet som i rådet att direktivet var i enlighet med EU:s grundfördrag.
EU-domstolens behandling av fallet fortsätter och det är domstolens som ger det slutliga juridiska avgörandet.
Domstolen måste inte ta i beaktande generaladvokatens argumentation.
Om domstolen också är av åsikten att hela direktivet måste förkastas, skulle det vara ett enormt bakslag för hela den sociala agendan.
Fallet skulle användas som ett argument för att man helt bör låta bli att göra bindande lagstiftning för att förbättra arbetstagarnas rättigheter, i en tid där européerna själva förväntar sig att EU ska göra mer för att underlätta deras livssituation.
Då behöver vi en ordentlig linjediskussion om EU:s framtid.
Här kan du läsa fler kolumner av Li Andersson.