Stammandet gjorde honom tyst – nu ställer Åbokonstnären Jan-Erik Andersson ut konst som är allt annat än tyst  

Utan stammandet hade det inte blivit någon konstnär av Jan-Erik Andersson. Det säger konstnären själv på tal om talstörningen och hur den syns i hans verk.

Kanske är det bryskt att inleda en text om en konstutställning med att nämna konstnärens stammande – men oväntad, översvallande, sprakande och komplex är också utställningen, Andersson X Ars Nova.

Den består av Anderssons egna och andras verk som i regi av Andersson och utställningsamanuens Niina Tanskanen har kombinerats på ett sätt som skapar en tankeväckande dialog om form, färg och innehåll mellan konstverken.

Jan-Erik Andersson

Andersson är känd för sina roliga, stora, färgglada och yviga arbeten. Att det finns mycket allvar också i Anderssons konst är det få som känner till.

– Problemet i Finland är att folk ofta bara ser ytan och när något ser roligt ut på ytan blir man lätt placerad i ett fack för konstnärer som passar bra för att skapa konst för barn. Inte för att jag har något emot det, men ser man lite närmare på mina verk så är många av dem jävligt sorgliga, säger Andersson.

Utställningens kanske mest gripande verk är ett stort kollage av hav och båtar som Mercator, Fennia och Pollux. De är fartyg som pappa Andersson seglade på när Jan-Erik var liten pojke. Pappas båtar har fått sällskap av barnet Anderssons teckningar av båtar med vapen och stridsmaskiner.

– Jag hade svårt att tala med honom och det var jävla jobbigt. Pappa var en trevlig person men hade också svårt att tackla mig och mitt stammande, säger Andersson.

Relationen var inte dålig men pappan som tillbringade långa tider till sjöss blev något av en julgubbe som kom hem med kappsäckar fyllda med saker som ingen annan fick. Det var nyaste popskivorna från England och spännande, annorlunda leksaker. Ibland fick Jan-Erik också följa med ombord. Då blev det resor över stora hav med storslagna regnbågar som senare återkommer i många av Anderssons verk.

Trots att det fanns brister i kommunikationen röjde pappans okonventionella liv väg för Anderssons egna konstnärsliv. Efter sex års studier i organisk kemi vid Åbo Akademi sadlade han om och studerade till konstnär istället.

– Jag försökte ju bli en normal människa och jobba som vanligt i samhället men psykiskt klarade jag inte av det helt enkelt, säger Andersson.

Livet som tyst iakttagare tvingade fram ett annat slags språk som inte bara uttrycker egna känslor utan tar plats, skakar om, sprider glädje och kommunicerar.

– Man var ju tyst. Om man satt vid ett bord på en restaurang med människor märkte man snabbt vilka som kunde kontrollera hela bordet med sitt tal och att det finns människor som därför aldrig kom fram. Jag har lärt mig att vara tyst och iaktta och det är något man behöver när man gör konst. Man måste hela tiden iaktta världen, säger Andersson.

Andersson X Ars Nova