Om omätbart lidande och livselixir – och några skruttiga lingon
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En ruskig novemberdag gör jag vad jag borde ha gjort för länge sedan. Jag ringer numret. Min glåmiga reflektion i fönstret stirrar. Signalen går fram. Robotröster och knappval. Ute är det mörkt. Jag når fram. En människoröst. En tid bokas. Ett möte äger rum. En diagnos ges. Preparat hämtas ut på apoteket. Jag sväljer, och sköljer ner med vatten.
Hur gick det så här?
Sandkorn sveper längs ökendynerna. En karavan är i rörelse. Galärfartyg glider förbi vågbrytarna till en katalansk hamn.
För hundratals år sedan, kom alkemin till Europa med arabiska köpmän. Medeltidens alkemister hade två höga mål: 1) att framställa guld, och 2) att uppfinna livselixir, som kunde bota alla sjukdomar och förlänga livet.
Så till den grad har vi vant oss vid läkemedel att vi förväntar oss att alla krämpor och åkommor ska kunna, om inte botas, så åtminstone lindras med piller.
Ur alkemin föddes den vetenskapliga kemin, som sedermera gett oss rikligt med både hälsofrämjande och -förstörande preparat.
Så till den grad har vi vant oss vid läkemedel att vi förväntar oss att alla krämpor och åkommor ska kunna, om inte botas, så åtminstone lindras med piller.
Så var det också för mig, då jag utbränd släpat mig till arbetshälsovården och konstaterats lida av medelsvår depression, en novemberdag, för några år sedan.
Jag åt piller i flera månader. Det blev lite mindre mörkt, men tjocka molnbankar av meningslöshet låg kvar.
Hjärtat slog hårt, svetten lackade och blodet pumpade. Kemin i min hjärna förändrades.
Jag var sjukledig. Jag lärde mig om depression, och om terapiformer.
Sedan bestämde jag mig för att börja jogga igen.
Jag sprang.
Hjärtat slog hårt, svetten lackade och blodet pumpade. Kemin i min hjärna förändrades.
Livslusten återvände, försiktigt och trevande, likt vårsolens första värmande strålar.
Detta, insåg jag, hade jag varit med om förut, flera år tidigare, då jag varit frestad att ge upp, lägga mig under en gran i skogen och frysa ihjäl.
Den gången hade jag anmält mig till en överlevnadskurs, som hölls en helg i november.
Vi låg i skogen i några dygn, hungriga och kalla, utan mat, sovsäckar eller liggunderlag.
Vi petade i oss skruttiga lingon, urlakad islandslav, slattriga trattkantareller och tallbarrste.
Soppan som kokades över öppen eld sista dagen var gudomlig, för att inte tala om vardagens rinnande vatten och varma mjuka säng.
Jag hade hittat ett andningshål, en motvikt till bankjobbets klanglösa profitsträvan. Jag sökte mig ut i naturen, började jogga, utbildade mig till vildmarksguide vid sidan om.
Jag förstod inte ens att jag varit deprimerad, och fått livselixir.
Eftersom jag behöver påminna mig om detta, och då det finns många andra, vilka liksom jag ibland har svårt att dras med världens has, slit och släng, ska jag skriva om livselixir i mina kolumner detta år.
Livselixir som finns inom räckhåll för alla.
Det är nämligen så, att i Finland lider 20–25 procent av den vuxna befolkningen av depression. Årligen.
Också ungdomar lider av depression, var femte faktiskt. Vart fjärde barn lever i en familj där minst en förälder är drabbad av psykisk ohälsa.
Perspektiv: på lördagen den 19 november 2023 (pandemins höjdpunkt) hade vi 1 855 patienter med covid-19 intagna på sjukhus.
Deprimerade har vi årligen närmare en miljon. Svårare deprimerade cirka 300 000.
Några tusen måste årligen sjukpensioneras på grund av psykisk ohälsa. Omkring sjuhundra tar livet av sig.
På tio år: sjutusen onödiga finländska lik!
Det mänskliga lidandet är omätbart.
Mätt i pengar beräknas depression kosta Finland cirka elva miljarder euro per år.
Jämför detta med försvarsbudgeten för 2025, den är 6,5 miljarder.
Kolumnserien bygger på vetenskaplig forskning. Alltså ingen alkemi här längre.
Livselixiren är vanor, som förbättrar ens fysiska och psykiska välmående.
Gratis, eller mycket förmånligt. Politisk intervention behövs, eftersom många orsaker är strukturella. Men fokus kommer att ligga på individplanet, utgående från egna erfarenheter.
Här kan du läsa fler kolumner av Johan Franzén.