Hade samhällsbyggare som Sinebrychoff, Finlayson, Rettig och Paulig fått plats i lejonkedjornas samhälle?

”Rasism är inte finskhet” sa republikens president Alexander Stubb i den kanske mest citerade passusen i sitt nyårstal.

För övrigt ett tal vars positiva, empatiska tonalitet stod i välkommen kontrast till allt jämmer och problemältande vi gjort till vår nya nationalsport.

Nej. Rasism är inte finskhet. Ändå trampade de fyra orden på ömma tår.

Sjätte december befann sig en del av de tårna i marschkängor vid Tölö torg i Helsingfors.

I kängor snörda av personer, som med Finlands flagga på rockärmen och lejonvapen stora som grytlock i tjock halskedja försöker tvångsinlösa det suveräna ägarskapet för finskhetens klassiska attribut.

I deras värld inkluderande för de som ryms i passformen. Exkluderande av allt som ens lite sticker ut.

Komiskt nog anser en del av manifestnationalisterna att också det svenska i Finland är udda, rentav ofosterländskt.

Replikerar man att Mannerheim, Adolf Ehrnrooth och Jean Sibelius var svenskspråkiga blir det snopna svaret oftast: ”Det är en annan sak”. Detta synonymuttryck för oförmågan att hantera ohanterlig ihålighet i det egna resonemanget.

Att presidenten just nu ville fördöma rasimen har aktuell klangbotten. Folkhälsans lucia 2024, en finlandsvensk Kyrkslättsflicka, fick utstå en flodvåg av svinaktigheter för sin bruna hudfärg.

Inte tiotals eller hundratals. Utan tusentals. Inte bara från ”usual suspects”.

Utan enligt uppgift också från vanligt folk i egen språkgrupp. Som nu bara tyckte att Lucia skall vara en traditionell finlandssvensk tös, ljust hår och dito hy.

Att den sicilianska original-lucian var mörkhårig är en historisk sanning. Men säkert också det en ”annan sak”.

Än en gång blev det bevisat: motpolen till mångfald är enfald.

Ljusstrimman i mörkret – förutom lucia själv – blev sedan allmänhetens spontana reaktion på enfalden.

Då en månad återstod av luciainsamlingen hade det forsat in tre gånger mer pengar än de tre senaste åren tillsammans.

Inte för att folk plötsligt blivit tätare eller lärt sig använda nätbank.

Nej, det var det solidariskt förolämpade, ja, förbannade fältets protest mot rasismen. Som inte hör hemma här. Inte någonstans. Men än en gång blev det bevisat: motpolen till mångfald är enfald.

Då näringslivets delegation Eva i augusti lät mäta finländarnas attityder till rasism blev svaret tudelat: hälften ansåg att vi åtminstone delvis är rasistiska. Andra halvan att vi inte är det.

På frågan om det är viktigt att inte godkänna rasism i Finland svarade 87 procent ja. Mycket eller inte?

Resten, 13 procent, ansåg alltså nej. Så var hittar vi dem då? Dessa (rakt av räknat) 556 000 röstberättigade människor?

Vad om de organiserar sig, med eller utan marschkängor och lejonkedjor? Vad om de redan gjort det?

Åtminstone delvis innehåller frågan svaret.

Det är bra att näringslivet aktivt deltar i debatten om mångfalden och toleransen i samhället. Inget mindre än landets framtid och dragningskraft står på spel.

Utan arbetskraftsinvandring säckar stora delar av servicesektorn, transporter, underhåll, även innovation och forskning ihop.

Till de som ändå fortsätter påstå annat är det alltid lika skojigt att peka på historien.

Vad förenar Stockmann, Fazer, Chrichton, Berner, Sinebrychoff, Finlayson, Rettig, Paulig eller Gutzeit? Nej, ingen av dessa namn figurerar i nationaleposet Kalevala.

Däremot var de alla invandrare, sedermera hörnstenar i – just exakt – blåvit industrihistoria. Som byggt, sysselsatt och betalat skatt och välfärd i otaliga mängder, producerat in oss på världskartan, skapat en del av Finlandsbilden, av vår självbild.

Hade då dessa samhällsbyggare fått plats i lejonkedjornas samhälle? Dessa invandrare med udda namn, annat språk, kultur eller religion?

Åh, en så töntig fråga. Det är såklart ”en annan sak”.

Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.