Dahomey – och nationsbygge
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Häromdagen såg jag den prisbelönta filmen ”Dahomey” som nu går på våra biografer. Den handlar om återbördandet av 26 historiska föremål från kungapalatset i Abomey som fransmännen på den vite mannens vis plundrade år 1892, när de tog över det som i dag är Benin.
Föremålen returnerades 2021 till Benin och ställdes ut i presidentpalatset. De besågs under några månader av 200 000 personer under en våg av nationell hänförelse, och gav en fjäder i hatten åt den sittande presidenten.
För en ny statsbildning som Benin, som söker sig själv, sin identitet, är historien ett nytt spännande objekt. Att kungariket Dahomeys kungaskatter återbördas kan ses som att afrikanerna får tillbaka sin historia.
De stulna föremålen från palatset var 27. Det saknade föremålet, en kataklé (sittpall), hittades senare på Nationalmuseum i Finland. Processen för dess återlämning inleddes förra månaden då Benins utrikesminister besökte Finland. Jag råkade vara på Villa Karo i Benin då, och kunde inte missa hur stor den nyheten var för landet.
En annan fråga är hur historien ska skrivas i det museum som ska byggas. Hur ska kungariket Dahomeys i sekler långa samarbete med europeiska slavhandlare presenteras?
Ur afrikanernas synvinkel har européerna approprierat deras historia. Benins historia är skriven på franska. Fortfarande läser och debatterar beninierna om sitt förflutna på kolonisatörernas språk.
Filmen ”Dahomey” är i grund och botten en historielektion om dekolonialisering. Om den processens komplexitet vittnar den passionerade och kritiska diskussion som unga historiestuderande för om betydelsen av föremålens återbördande.
Det är typiskt för ett av världens fattigaste länder att föremålen i dag – efter pr-succén – finns i ett lager någonstans i väntan på att ett museum ska färdigställas. Samtidigt kväver presidenten diskussionen om föremålens framtida användning. Det finns många olika åsikter om den.
Fransmännen återlämnade föremålen i ett försök att förbättra sin image i sin tidigare koloni. Händelsen fick världsvid uppmärksamhet, men få noterar beniniers frågor om hur det är med tusentals andra historiska föremål som fortfarande finns i Frankrike. Den frågan fruktar alla europeiska museer med rövade föremål från andra kontinenter.
En annan fråga är hur historien ska skrivas i det museum som ska byggas. Hur ska kungariket Dahomeys i sekler långa samarbete med europeiska slavhandlare presenteras? Det var ju inte européer som skaffade fram handelsvaran från Slavkusten till de europeiska kolonierna i Amerika.
En betydande del av dagens beniniers släkter blev offer för Dahomeys människohandel. Hurudana associationer väcker de här föremålen och den här historien hos dem? Dahomey bytte år 1975 namn till Benin, efter ett annat afrikanskt historiskt kungarike. Men det Benin låg längre österut, i dagens Nigeria.
Repatrieringen av föremålen avser att stärka det bräckliga nationsbygget i Benin. I det förefaller renässansen för den traditionella religionen vodun, till synes konfliktlöst parallellt med kristendomsutövningen, utgöra en stark ingrediens.
En annan källa till nationell stolthet i Benin är amasonerna, de fruktade kvinnliga krigare som utgjorde en viktig del av Dahomeys armé. Så sent som 1890 halshöggs en fransk befälhavare av en amason. Amasonerna har på senare tid uppmärksammats globalt och satt Dahomey på kartan.
På 1890-talet togs en del av dem till Europa för att likt exotiska djur på zoo visas upp för nyfikna européer. Dahomeykrigarnas beväpnade danser utnämndes till Sight of the season i London 1893. Den sista amasonveteranen från krigen mot fransmännen avled så sent som 1979.
Men – hur hållbart är det att bygga en nations stolthet på krigare som utgjort den fruktade fienden för en del av nationens befolkning? Eller på fiendekungens palatsföremål?
Lyfter man blicken lite, så är frågan relevant för minoriteter på många andra håll i världen.
Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.