Trygghet för alla – en framtidsutopi?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag har den stora lyckan att i min vardag möta många kloka, unga människor. En av dem lyfte fram en viktig tanke: ”Kan vi se framför oss ett samhälle som skulle vara tryggt för alla?”
Regeringen gör allt för lite för att trygga säkerheten för dem som är mest i riskzonen för att bli utsatta för rasistiska påhopp. Nuvarande regering är en konkret manifestation av det faktum att arbetet för att förebygga rasism varit alltför svagt i vårt samhälle under årtionden.
Vår fina lucia, Daniela Owusu, visar att det finns hopp. En ung person har haft mod att sätta sig i blickfånget för att föra fram ett budskap om ljus och fred. Efter att hon har blivit utsatt för rasism, har väldigt många uttryckt sitt stöd.
På min önskelista inför nästa år finns en önskan om att allt fler skulle förankra antirasismen i sin egen vardag – både i sina privata roller och i sina yrkesroller. Allt fler kunde öppna ögonen för olika former av rasism, lära sig arbeta på ett förebyggande sätt och lära sig att reagera på påhopp.
Det avgörande är att medborgarsamhället, den ofta tysta massan, tar sitt ansvar.
I samhällsteoretisk diskussion har Paul Gilroy använt ordet ”konvivialitet” för att synliggöra hur människor från olika bakgrunder, med olika värderingar och identiteter kan leva tillsammans på ett fredligt sätt.
Ordet kommer från latinets ”con” (med) och ”vivere” (leva). Ett modernt mångfaldssamhälle kräver av var och en färdigheter att hantera komplexitet, motstridigheter, skillnader och maktskillnader och en vilja att ifrågasätta gamla sanningar, typ: ”Måste lucia vara blond och vit? Varför?”
Folkhälsan är i detta sammanhang en motstridig organisation, något som institutionen själv har lyft fram i sin hundraårshistorik, skriven av Julia Dahlberg.
Den grundades i slutet på 1910-talet som en fortsättning på den rasbiologiska Florinska kommissionens verksamhet.
I början av sin historia arbetade Folkhälsan för att trygga den ”svenska folkstammens framtid”, som det stod på en hustavla som delades ut till svenskspråkiga hem år 1921. I luciatraditionens historia har funnits element av vithetsideal och rasifiering.
Men Folkhälsan i dag visar ju att historia inte behöver binda oss.
I min vardag som pedagog jobbar jag med förändringsprocesser. Sångelever av alla åldrar och av olika bakgrund visar att förändring är möjligt.
Det som krävs är lämpliga verktyg, tålamod, och nyfikenhet. Det avgörande är motivationen – det måste finnas en önskan att arbeta för förändring.
Rasismen har en våldsam och månghundraårig historia. En del av det antirasistiska arbetet handlar därför om att se sig själv och bli medveten om sina egna privilegier och se och ta ansvar för de sätt genom vilket man själv upprätthåller rasism genom sina värderingar och handlingar.
Det finns ett individuellt ansvar, men det handlar i allra högsta grad även om institutionella handlingar som kräver resurser.
Det avgörande är motivationen – det måste finnas en önskan att arbeta för förändring.
På min ”julklappslista” finns en konkret fråga: På vilket sätt kunde det finlandssvenska kapitalet användas för att skapa trygghet för alla?
Hur kunde Folkhälsans devis ”Tillsammans mot rasism” få en konkret fortsättning?
Mitt förslag är att finlandssvenska fonder och stiftelser skulle slå ihop sina medel för att understöda forskning, kulturarbete, medborgaraktivism och bildningsarbete med fokus på rasism och antirasism.
Detta skulle generera ny kunskap, nya verktyg och skapa förutsättningar för en varaktig och bestående förändring.
Detta skulle visa unga människor idag att vuxna är beredda att bära sitt ansvar och arbeta för ett samhälle där ”trygghet för alla” inte längre är en utopi.
Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.