Husdjursproduktionen i Finland ska tryggas, inte förkastas
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
De nationella näringsrekommendationerna har varit ett hett ämne i många forum under den senaste tiden.
Som sakkunnig inom jordbrukspolitik och husdjursproduktion tänker jag inte tala om vad någon bör äta eller hur mycket.
Men en sak står klart: den inhemska husdjursproduktionen förtjänar vårt stöd, oavsett vad som landar på tallriken.
Idag finns det globala utmaningar inom husdjursproduktionen såsom utsläpp, sojautfodring, vattenresursanvändning, eutrofiering och brister i djurens välbefinnande.
I Finland har vi däremot satt ribban högt och ställer avsevärt striktare krav på hur vi vill att vår mat ska produceras nu och i framtiden.
Det tycks ändå vara lättare att peka på husdjursproduktionens brister istället för att lyfta fram dess positiva sidor som bidrar till landets försörjningsberedskap, sysselsättning och ekonomi.
Den inhemska djurvälfärden regleras dessutom av en ny djurvälfärdslag, samt frivilliga, ytterligare åtgärder för att stärka djurens välbefinnande.
Vi strävar hela tiden efter att göra bättre och vi ligger oftast långt före övriga länder i Europa och världen.
Finländskt kött och mjölk redan tillhör de mest klimatvänliga i Europa och Norden.
Finländsk nötkötts- och fårproduktion bygger på att djuren äter vall, som vi människor inte kan utnyttja som mat och som binder koldioxid i marken.
Inom svinproduktionen äter djuren inhemskt foderspannmål, kornprotein från livsmedelsindustrins sidoströmmar och bondbönor.
Finländsk kyckling utfodras i huvudsak med inhemskt spannmål och i allt högre grad av inhemskt proteinfoder i stället för soja, som man i mån av möjlighet försöker fasa ut.
Allt detta bidrar till klimat- och miljöfördelar samt minskar de totala växthusgasutsläppen, där finländskt kött och mjölk redan tillhör de mest klimatvänliga i Europa och Norden.
Våra betande djur behövs i allt högre grad för att kunna nå våra ambitiösa mål för att restaurera traditionella biotoper och öka artbeståndet.
Därtill har vi rikliga vattentillgångar som vi använder sparsamt, i kombination med en omsorgsfull hantering av gödsel och en övergång till mer klimatanpassad markbearbetning.
Inhemska köttprodukter är trygga och säkra att äta, med låg risk för salmonellasmitta och en erkänt låg antibiotikanivå.
I vårt kalla klimat sitter vår konkurrenskraft i en husdjursproduktion av hög kvalitet, som är jordbrukets ryggrad och som hjälper oss att upprätthålla ett fungerande livsmedelssystem.
Växtodlingen och husdjursproduktionen lever i symbios.
Djuren använder spannmål som inte är livsmedelsdugligt, förädlar gräs till kött och mjölk, utnyttjar livsmedelsindustrins sidoströmmar, erbjuder näringsämnen från gödseln till växtproduktionen och kan bidra till mer förnybar energi via biogas.
Alla väljer själv vad man äter, men vi kan alltid välja inhemskt.
Oavsett om det är bönor eller kött som ligger på tallriken står alltid en producent bakom maten – och det kommer inte att ändras på i första taget.
Det är dags att ha förtroende för producenterna och tacka för maten oberoende vad vi äter.