Jag nöjer mig med en halv mugg glögg, men uppskattar att glöggrundan skapar liv och rörelse på stan
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Glöggrundan var i full gång när vårt ämne ordnade en nordisk konferens de sista dagarna i november. Under pauser och middagar blev det många frågor och samtal om vad kollegerna utifrån iakttog på Domkyrkotorget och på stan.
Så många studenter! Ordnas glöggrundan alltid på samma datum? Hur har den här traditionen börjat? Vad är grejen med studentoveraller och varför har de olika färg? Är det här något som ordnas överallt i Finland?
Någon kom ihåg ett tidigare besök på samma konferens under den gamla, mer hemkokta glöggrundans, tid och menade att det nattliga myllret längs Biskopsgatan den gången präglat hans bild av Åbo.
Visa mig den universitetslärare som inte någon gång förargat sig över att konkurreras ut av gulnäbbsintagningar, glöggrundor, Pampas nationaldag och valborgsfirande.
När Axelbandet dessutom uppträdde på den avslutande middagen på Kåren var det flera som konstaterade att studentliv av det slag de iakttagit under dagarna i Åbo börjar vara en sällsynthet på många håll, i all synnerhet på de stora universiteten i Norden.
Då allt är som vanligt är det lätt att bli blind för det som är viktigt.
Visa mig den universitetslärare som inte någon gång förargat sig över att konkurreras ut av gulnäbbsintagningar, glöggrundor, Pampas nationaldag och valborgsfirande.
Visa mig den universitetslärare som inte tycker något är allvarligt fel när allt det här plötsligt saknas.
Bolognaprocessen, resultatkraven och pandemin har förändrat universitetslivet på ett sätt som gör att grogrunden för aktiviteter som går utanför det absolut nödvändiga har blivit sämre.
Tiden att rota sig på studieorten blir kortare, när flera delar sin studietid mellan flera universitet och den generation som inledde sina studier bakom en Zoomskärm kom sent in i sociala aktiviteter.
En kollega från ett stort universitet, på en utbildning där arbetslivet sliter studenterna ur händerna på dem redan under studietiden, sa att det blivit sällsynt att studentföreningar ber om att få komma på besök och informera om sin verksamhet.
Däremot har fackföreningarna börjat knacka på för att introducera sig.
Finsk politik och förvaltning omhuldar begreppet livskraft och den som läst mina texter vet att jag inte är särskilt förtjust i termen, eftersom det är ett så kallat magiskt begrepp som kan tänjas till att betyda precis vad som helst.
Det är en ganska bra indikator för ett lokalsamhälles livskraft att det rör sig folk på stan eller byn.
Men jag håller med om att det är en ganska bra indikator för ett lokalsamhälles livskraft att det rör sig folk på stan eller byn.
När gator och torg myllrar av folk, antingen för att folk bor och jobbar där, eller för att det händer något som lockar folk att besöka orten kan det inte stå alldeles illa till.
Nuförtiden blir jag bara glad när studenter släntrar in på föreläsningar med små ögon efter en lång festnatt.
Det samma gäller för universitetscampus.
Jag hör själv till dem som nöjer mig med högst en halv mugg glögg och gärna lämnar fester senast vid midnatt, men nuförtiden blir jag bara glad när studenter släntrar in på föreläsningar med små ögon efter en lång festnatt.
Den som sett en glimt av motsatsen under trista pandemiår förstår.
”Åbo verkar vara en bra stad för studenter, dit jag gärna kunde tänka mig att sända mina egna barn”, sa ytterligare en av kollegerna som besökte oss i slutet av november.
Det är ett ganska bra betyg både för staden och för universitetet.
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.