Dramatiska möten mellan det svarta och finska Harlem i New York City för nästan 100 år sedan
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
New York City under 1930-talet var en stad full av motsättningar. Inom några år färdigställdes både Chrysler Building, Art Deco-skyskrapan Empire State Building – världens högsta byggnad – samt Rockefeller Center och Radio City.
Samtidigt kämpade staden med den världsekonomiska krisen, arbetslöshet, fattigdom och kriminalitet.
Men trots de svåra tiderna fanns det en envis hoppfullhet och den amerikanska demokratin framstod som nazismens starkaste motpol.
Den demokratiska glansbilden hade dock ett problem: en stor del av befolkningen uteslöts från grundläggande friheter och rättigheter på grund av sin hudfärg.
De svartas odrägliga förhållanden i sydstaterna resulterade under 1900-talets första hälft i en stor våg av svart migration till industristäderna i norr där det fanns hopp om bättre levnadsvillkor och nya rättigheter.
Om du från utsiktstornet på Empire State Building såg norrut kunde du se Harlem på andra sidan Central Park.
Harlem blev hjärtat för det urbana svarta Amerika som gav nya impulser till stadens kultur, musik, teater, och litteratur.
Medan vita immigranter hade relativt smärtfritt amerikaniserats under 1900-talet, förverkligades inte den amerikanska drömmen om ekonomisk jämställdhet för de svarta.
Strukturell rasism hindrade utjämningen både på arbets- och bostadsmarknaden. I många fall följde ”white flight”, det vill säga vita familjer flyttade bort från innerstäderna till förorterna. Så gick det även för Harlem.
Under en tid hade Harlem både svarta, spanska och italienska bosättningar, men det som få kommer ihåg är att det under mellankrigstiden även bodde cirka 9 000 finländare i östra Harlem (kring Madison Avenue).
Kanske aningen oväntat ledde ett möte just mellan svarta och finska män i östra Harlem till ett historiskt kapitel i 1930-talets amerikanska antirasistiska kamp.
Allt började med en incident under en danskväll i den lokala finska arbetarklubben i december 1930.
Tre svarta män önskade delta, men finnarna trängde ut dem och visade att de inte var välkomna.
De finska kommunisterna borde ha ingripit, men de svek sina svarta kamrater.
En av de närvarande finska kommunisterna var August Jokinen.
Då händelserna nystades upp efteråt ångrade Jokinen inte sin passivitet, utan menade att om de svarta skulle tillåtas in i klubblokalen skulle de snart vilja komma in i bastuavdelningen också. Det kunde han inte acceptera.
Det klart rasistiska uttalandet ledde till att kommunistpartiet valde ”Fallet Jokinen” som ett demonstrativt exempel för att rota ut rasismen inom partiets egna led.
Kommunisterna arrangerade en öppen ”rättegång” med 14 arbetare i juryn i ett av de största möteslokalerna i området, Harlem Casino.
Enligt Times var intresset stort. De tusen sittplatserna i salen fylldes snabbt, och lika många hade samlats utanför. Medierna rapporterade nationellt om fallet.
Enligt kommunistpartiet var Jokinens agerande ”vit chauvinism”, vilket var motsatsen till partiets mål att skapa samarbete och förtroende mellan vita och svarta.
Domen föll och Jokinen blev utestängd ur partiet, men han fick återvända om han lovade ta sig an en ledande roll i kampen för de svartas rättigheter i Harlem.
Då myndigheternas slutliga utvisningsdom kom organiserade de svarta kommunisterna massiva ”Rädda Jokinen” demonstrationer i NYC.
Problemet var bara det att myndigheternas intresse hade väckts och de arresterade Jokinen följande dag som en radikal och oönskad immigrant.
Han skulle deporteras.
Jokinen sattes på fri fot mot borgen och kunde delta i flera massmöten där han varmt talade för kampen mot rasism i allmänhet och inom arbetarrörelsen i synnerhet.
Då myndigheternas slutliga utvisningsdom kom organiserade de svarta kommunisterna massiva ”Rädda Jokinen”-demonstrationer i NYC.
De vände på steken och hävdade att orsaken till Jokinens förvisning var hans öppna kamp för de svartas rättigheter, vilket USA:s myndigheter inte kunde tolerera.
Lärdomen för partiet var att om vita öppet tillkännagav tidigare felsteg och avsade sig rasismen skulle de svarta acceptera dem och stärka förtroendet och solidariteten.
Priset för Jokinen blev i alla fall högt. Han förvisades och försvann i Sovjetkarelen.
För partiet var det en seger, och kanske även för den antirasistiska kampen. Det visade att rasismen aldrig kunde tolereras, men oftast förlåtas.
Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.