Barnets viloposition – om att vila utan att prestera

Vi ligger, sitter och står på våra mattor i domkyrkans högkor. Det är måndag kväll och mörkt ute. Kyrkan är sparsamt upplyst, de levande ljusen lyser på altaret, änglarna i det blåmålade kyrktaket iakttar oss och vi dem.

Jag deltar i Stillhetens yoga®, en kristen form av yoga som utarbetats av sjukhusprästen och yogaläraren Heli Harjunpää. Maria Olin som leder våra övningar, är en av dem som i Svenskfinland nyligen utbildat sig till instruktör för Stillhetens yoga.

Rörelserna vi gör känns mjuka och skonsamma för mig som aldrig tidigare har deltagit i någon form av yoga.

Kroppen och andningen följer med i bönerna från Psaltaren. ”Du omsluter mig på alla sidor …” I en av övningarna uppmanas vi att från krypställning låta höften landa på benen och huvudet på underlaget med händerna under pannan som en kudde.

När Maria säger att vi nu är i barnets viloposition sätter hon ord på något som min kropp minns. Vilan i att bara vara, att inte prestera, att få finnas till i sorglöshet.

Vuxenlivet är ansvarstagandets, utgivandets och utandningens tid. Många av oss glömmer bort att andas in, vilket vi behöver för att kunna vila och rota oss i livet. Vi tycker kanske det är en ansvarslös flykt att inte jämt och ständigt uträtta något, och tillåter oss inte att finnas utan att hålla något i händerna. I dag finns ju mobilen i händerna på oss med snabba dopaminkickar men också med hela världens nöd.

Mikael Kurkiala, antropolog och författare, visar hur spädbarnet kan bli vår vägvisare. I boken ”Där pendeln har sitt fäste – om det eviga i människan” skriver han: ”Det lilla barnets sätt att ”bara vara” tror jag avslöjar den enklaste och samtidigt kanske djupaste sanningen om oss: att vår utgångspunkt vid inträdet i livet är de öppna händerna och de utsträckta armarna”. Han fortsätter och säger att tillit, nyfikenhet och förundran är våra mentala grundtillstånd.

Jag har i höst fått vara med och leda samtal kring existentiell hälsa. Församlingens sal i Aurelia har fyllts av människor som upplevt det vara viktigt att lyssna på samtal och dela erfarenheter av vad som ger oss hopp, vad som föder tillit, hur förundran och tro kan hjälpa oss att möta verkligheten och inte fly undan den.

Andlighet och vetande utesluter inte varandra. Vi är materia, ande och liv, vilket skapar förundran. Biskop Martin Lönnebo skrev i sin sista bok (Livets farkost) att den livbåt som kan rädda oss har två åror och ett segel. Den ena åran kallar han: Etik med självbesinning, den andra åran: Teknik med klokhet och seglet: Hopp med kärlek.

Här kan du läsa fler kolumner av Maria Björkgren-Vikström.