Identitet och självkänsla
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vi har en katt som heter Hugo. Han är cirka 15 år gammal och kommer från Brusaby hittedjur. Hans kattmor och fyra syskon blev lämnade i ett dike i Kimito och på den vägen är det.
Han är och har alltid varit medveten om sig själv och bestämmer helt och hållet själv vad han gör och inte gör. Duger maten? Vill han sova inne eller ute?
Våga inte röra honom annat än på huvudet. BIG NO nedanför nacken och halsen förutom då herrn behagar lägga sig på min mage. Då får jag smeka honom över ryggen. OBS! medhårs.
Såhär på hösten äter han oss nästan ur huset och då han först blivit utfodrad hemma så går han till grannen och ser utsvulten ut. Men så gör katter; äter upp sig till vintern.
Hans revir är megastort och jag tror utan att veta att de övriga katterna tycker att han är kungen av Näsby. Varje dag går han inspektionsrunda för att kolla att allt är gott i hans rike.
Van med hundar som han är bryr han sig purjo i dem. Stirrar bara föraktfullt på dem och går där han tänkt gå med svansen rakt uppåt. Han om någon har en så stark självkänsla och identitet att där blir man tvåa med god marginal till hans fördel.
Ja just det. Man blir tvåa. Ajjoo. Jag är inte katt, jag är människa. Vad tänker vi om en människa som är lik Hugo? Säker i sig själv. Målmedveten. Kanske framgångsrik. Medveten om sin integritet. Oberörd av kritiska blickar och åsikter.
Ja, vad tänker vi? Tar vi Jantelagen i bruk och talar illa om en sådan person bakom hens rygg. Vi kanske tycker att hen blivit klok och framgångsrik för att hen känner de rätta människorna. Vi tycker illa om hens idéer oberoende om de är bra eller inte.
Vi gillar helt enkelt inte denna typs människor även om de kanske skapar arbetsplatser, kanske sitter i ett beslutsorgan som leder till välmående, kanske bidrar med medel till allmännyttiga projekt.
Nu drar jag saker till sin spets på flit för jag önskar att jag och andra kunde bli mindre föraktfulla, mindre kritiska, mindre elaka och mindre dömande. Jag är säker på att vi alla kan vända på steken och hjälpa i stället för att stjälpa.
Vi är inte skapta negativa. Uppväxt och miljö har påverkat oss. På gott och ont.
Vi behöver se till att barnen får en god grund för att kunna som sagt hjälpa i stället för att stjälpa och att bygga upp en stabil identitet. Därför måste var och en se sig i spegeln en god stund och se möjligheter istället för hinder i varje människa. Då mår vi också själv mycket bättre.
Men bli ändå inte som Hugo; lite mera mänsklig beröring än vad han tål är inte alls fel.