Anteckningar från Berlin: promenader i historien
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag vistades nyligen en vecka i Musikerförbundets residens i stadsdelen Kreuzberg i Berlin. Under resan hade jag tid för forskning och musik, men hann också flanera omkring i staden.
Jag slogs av att historien är så starkt närvarande i stadsmiljön – på ett väldigt medvetet sätt. I gatan finns plaketter som visar var Berlinmuren delat staden mellan åren 1961 och 1989.
Nazistregimen finns närvarande genom många minnesmärken.
Topographie des Terrors (”Terrorns topografi”) synliggör nazismens brott.
Jag fäste blicken vid hur utvecklingen fram till andra världskriget presenterades.
Nu då vårt eget politiska system har glidit starkt högerut och allt närmare rasistisk populism, märkte jag att jag sökte igenkännbara mönster och tendenser i nazismens tidiga historia.
Jag stannade särskilt vid de montrar som presenterade motstånd.
Redan före 1933 riktades systematiskt våld mot judar och politiska motståndare, men efter att Nürnberglagarna som begränsade ”icke-ariska” personers rättigheter klubbades igenom 1935 blev det allt farligare att existera i Tyskland.
Lagarna stiftades för att skydda ”det tyska blodet och äran”. En modig judisk butiksägare hade hängt upp en skylt där det stod: ”Jag är jude. Arier, beträd min affär endast på egen risk.”
Särskilt tankeväckande var ett fotografi från april 1933, där alla i en folkhop hade lyft sin högra arm i nazihälsningen – utom en person längst till höger i bilden.
Jag ställer mig frågan: Hur många av oss skulle ha modet att gömma någon från en förföljd minoritet i flera års tid under ett skräckvälde?
Jag stannade länge vid det fotot, som var taget två månader efter att nazisterna stigit till makten, och tänkte på vilket civilkurage den personen visade.
En av mina favoritplatser i Berlin är bokaffären Dussmann på Friedrichstrasse.
Hyllorna är fyllda av nya böcker och gamla klassiker. Jag hittade den judiska poeten Else Lasker-Schülers (1869–1945) dikter i hyllan och en biografi.
Hon var en av de expressionistiska poeter som vi vet att Edith Södergran läste och influerades av.
Lasker-Schüler utvandrade till Schweiz år 1933 och vidare till Palestina år 1940. Nästa år kommer jag att uruppföra en sångcykel som Christian Holmqvist har komponerat, där även dikter av just denna poet ingår.
I Dussmanns hylla hittade jag även bok av journalisten Ronen Steinke, som handlar om hur en muslimsk egyptisk läkare Mohamed Helmy (1901–1982) gömde Anna Boros (1925–1986), en ung judisk kvinna, mitt i Berlin under 1940-talet.
Boken synliggör de täta kontakterna mellan muslimer och judar i Berlin under tiden före andra världskriget, men lyfter även fram det märkliga med nazisternas rasteorier, som var en blandning av blind rasistisk ideologi och cynisk politisk pragmatism.
Muslimer kategoriserades annorlunda än judar, främst för att nazisterna bedrev aktiv propaganda för att få muslimers stöd emot det brittiska kolonialväldet.
Detta innebar att livet för muslimer i Tyskland var riskfyllt och prekärt, men de förföljdes inte på samma sätt som judar.
Helmy blev överläkare på ett sjukhus, men gav vård åt judiska personer i hemlighet, och det var så han kom i kontakt med Boros.
Jag ställer mig frågan: Hur många av oss skulle ha modet att gömma någon från en förföljd minoritet i flera års tid under ett skräckvälde?
Berlin väcker många frågor om historiens roll i det kulturella medvetandet.
Staden präglas av tanken att genom att synliggöra historisk rasism, politiskt våld och terror, kan människor fatta bättre och mer etiska beslut i sin egen tid.
Då märker människor att små politiska och mentala förskjutningar kan bana väg för större. Samtidigt visar ju dagens politiska utveckling att minnespolitik inte ensam kan stoppa den rasistiska populismens frammarsch, utan att det behövs en ansvarstagande politik från hela det politiska fältet och aktiva medborgare med både mod och civilkurage.
Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.