Vem lyssnar på barnet och ungdomen utan att ringakta, fördöma eller nonchalera?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När barn och unga far illa i sammanhang som inte fungerar, vem bär då ansvaret?
Det heter så fint att man följer FN:s barnkonvention som också är ratificerad i finsk lag. Men hur förverkligar man den och garanterar säkerheten och tryggheten för barn och unga?
Vem lyssnar på barnet och ungdomen utan att ringakta, fördöma eller nonchalera?
Och hur ska barnet och ungdomen våga berätta, då de möts av myndighetens undermåliga engagemang och kyla när de har det som svårast?
Det är för mig ofattbart att det inte finns metoder på olika nivåer att tillämpa för att garantera säkerheten och tryggheten för barn och unga.
Det kan inte vara så att missförhållanden ska pågå i åratal. Vad är myndighetens ansvar i sammanhanget och hur fungerar deras tillvägagångssätt?
Barn och unga mår dåligt idag och det finns otaliga exempel på det i samhället.
Barn och unga är en produkt av sin familj och av sin omgivning, hur ska vi då göra för att trygga deras uppväxt till empatiska vuxna?