Regeringen säger en sak, verkligheten är en annan
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den här veckan publicerades regeringen Orpos förslag till statsbudget 2025 i sin helhet och i riksdagen har vi fört remissdebatt om innehållet i de tjocka gula böckerna.
Det ekonomiska läget är allvarligt, trots små ljusglimtar.
Det råder konsensus om problemets omfattning och behovet av åtgärder, men vad gäller lösningar är vi i oppositionen och regeringen av väldigt olika uppfattningar.
Vi socialdemokrater är övertygade om att det är möjligt att nå bättre resultat med anpassningar som inte gör fler beroende av utkomststöd och som inte ökar barnfattigdomen.
Kulturen borde inte lida oproportionerligt mycket och utbildningen borde skyddas på riktigt. Därtill riskerar nedskärningarna i vården att bli dyra på lång sikt.
Men hur hamnade vi här och hur ska vi ta oss upp?
Högern upprepar i oändlighet att problemet är att regeringen Marin slösade.
Om det vore så enkelt skulle regeringen nu bara inhibera de satsningar de tycker var onödiga och så vore problemet löst. Men det där stämmer inte.
En del saker dras tillbaka, men grundproblemen närmast förvärras.
Jag står bakom de satsningar som regeringen Marin gjorde: vårdgarantin, vårdardimensioneringen, höjning av de lägsta pensionerna, utvidgade läroplikten, lagen om funktionshinderservice, stärkande av sysselsättningstjänsterna och yrkesutbildningen.
Den stora utgiftsbiten, alltså krishanteringen, rådde det i stort konsensus om.
Den gav statsskuld, men förhindrade också en större ekonomisk kollaps.
Då perioden var slut hade Finland rekordhög sysselsättning, väldigt många planerade investeringar i den gröna omställningen och en relativt hög arbetsinvandring som fortsatte 2023 på grund av kriget i Ukraina och för att regeringen Orpos åtstramningar ännu inte haft effekt.
Konjunkturläget har förstås varit missgynnsamt, så allt är inte regeringens fel.
I början av hösten är drygt 30 000 fler arbetslösa arbetssökande än vid samma tid i fjol.
Vad gäller utvecklingen av sysselsättningsgraden är det ändå fatalt att Finland är sämst inom hela EU den här perioden.
I början av hösten är drygt 30 000 fler arbetslösa arbetssökande än vid samma tid ifjol.
Sammanlagt handlar det om nästan 280 000 människor. Samtidigt har antalet öppna arbetstillfällen minskat drastiskt.
Likväl skryter högern med att uträkningar till pappers visar att deras politik gynnar sysselsättningen. Det är nämligen så att enligt de teoretiska beräkningarna ökar sysselsättningen för varje nedskärning i socialskyddet.
Samtidigt vet vi att det inte är en nattväktarstat som ger full sysselsättning, tvärtom är det i tider av starka skyddsnät som sysselsättningen varit som högst i Norden.
Därtill uteblir många planerade investeringar och Finland håller främst till pappers fast vid klimatmålet då regeringen medvetet fattar beslut som ökar utsläppen och ministrar skickar ut helt olika signaler.
Vad gäller arbetsinvandringen säger Finansministeriets prognos att den avtar till en ohållbart låg nivå de kommande åren. Regeringen Orpo har verkligen bidragit till att förändra Finlandsbilden.
Först nu tar regeringen också till verktyg på inkomstsidan för att anpassa ekonomin. Lite för sent, och alltför orättvist.
Regeringens skattepolitik är fortfarande regressiv sett till hela perioden.
Det är fortsättningsvis så att den som tjänar 14 000 euro i månaden får mer i handen av regeringens politik medan de som är i mest utsatt position lider stort.
Avslutningsvis vill jag säga att motiveringarna till att nästa höst lagstiftningsvägen stänga nattjouren vid Salo sjukhus inte håller.
Här kan du läsa fler kolumner av Johan Kvarnström.