Ytterhögerns charmoffensiv mot ungdomen

undefined
man med kavaj och glasögon
Kasper Braskén.
Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

I Tyskland har de liberala partierna, vänstern och de gröna konfronterats med ett nytt dilemma.

Unga väljare ser inte dem som framtidspartierna, utan allt fler röstar på högerpopulister eller ytterhögern. Ytterhögerpartiet Alternative für Deutschland (AfD) har senast varit i rubrikerna för att partiet kammade hem mellan 30–35 procent av 18–29-åringarnas röster i två viktiga delstatsval.

Ett liknande resultat förutspås för Brandenburg under söndagens val.

Hur är det möjligt att ytterhögern vinner så starkt speciellt bland unga? Enligt vissa forskare är AfD:s framgångsrecept enkelt: de lyckas erbjuda en vision om samhörighet, ordning och trygghet.

Kalla fakta om AfD:s mörka sidor verkar ha mindre betydelse för väljarkåren, och traditionell rationell argumentering fungerar inte som motkraft. Längtan efter samhörighet slår igenom bland ungdomen.

Vad göra med demokratin om unga önskar makt åt ett parti som på flera avgörande punkter står emot grundläggande demokratiska principer och rättigheter?

Det påminner dels om mellankrigstidens dilemma. Den liberala demokratin byggdes upp på tron om att politik handlar om rationell debatt om sakfrågor. I denna “idéernas marknad” skulle den mest logiska, rationella och välgrundade idén vinna.

Likt den “nya liberalismen” som i början på förra århundradet önskade införa socialskydd och grundtrygghet till folket, antog socialdemokratin den liberala idén om politik som en arena för rationella val.

Den socialdemokratiska reformismen kunde presenteras som en mer logisk lösning än till exempel radikala revolutionsförespråkare. Då allt fler förstod det rationella med socialismen, skulle förr eller senare socialdemokraterna vinna majoritet och genomföra det socialistiska programmet.

Då behövdes ingen blodig revolution för en jämlikare fördelning av välfärden – demokratin skapade i sig självt förutsättningarna för socialismen.

Det är här vi kommer in på mellankrigstidens “emotionella” politiska vändning. Det nya massamhället som växte fram under 1920-talet, skapade inte utrymme för mer rationell debatt, utan resulterade istället i splittrade samhällsforum med fragmenterade intressen.

Fakta spreds inte jämt mellan alla, utan filtrerades starkt inom olika åsiktsgemenskaper.

För radikalhögern var det rationella valet inte att fortsätta den rationella debatten, utan att bygga på sociala motsättningar, fördomar och rädslan för den andre.

För att mätta deras maktbegär blev det rationella valet att istället satsa på att bygga upp den egna begränsade gemenskapen.

Forskning visar att sådana former av solidaritet som försöker omfamna en bredare grupp människor är svårare att upprätthålla, jämfört med en solidaritet som bygger på en stark lokal markering mellan “vi” och “dem”.

Det rationella för högerpopulisterna och ytterhögern var därför att bygga upp en exklusiv solidaritet som lämnade andra utanför och målade upp de andra som ett hot för den inre gruppens fortlevnad, framgång och lycka.

AfD:s framfart i Tyskland försöker rida på drömmen om en liknande trygghetskänsla, genom att tala om hur det smalt definierade egna folket ska prioriteras, och immigranter och flyktingar borde “återmigrera”.

Oberoende av hur mycket fakta som slås i bordet om hur bristfälliga och farliga dessa tankar är för demokratin, är det som att hälla vatten på en gås.

Vad är då motgiftet? I mellankrigstidens Tyskland önskade demokratins försvarare att en allt starkare emotionell förbindelse skulle byggas upp mellan folket och demokratin, att demokratin inte enbart vilade på en rationell tanke utan på en genuin känsla av samhörighet som accepterade oliktänkande, men inte demokratisk självdestruktivitet.

Det viktigaste är att komma ihåg att det som är rationellt för ytterhögern är irrationellt för det demokratiska samhället. Ungdomen som följer ytterhögerns rationalitet tror att de väljer trygghet, medan de i verkligheten stänger in sig själva i ett rum och vägrar se världen som den är: en värld av mångfald.

Motgiftet är känslan av att alla mår bättre om ingen lämnas utanför; att den verkliga tryggheten finns i mångfalden, inte i det egna lilla rummet.

Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.

Historiker, Åbo Akademi
Publicerad: