Kimitobon Melanie Holmberg, 20, vill att fler kvinnor ska få information om militären

När man går in genom Dragsviks portar är det som att klockorna snurrar lite långsammare. Vid soldathemmet pryds väggarna av minnen från tidigare årskullar: gruppbilder, skämtteckningar, utsmyckade hjälmar. De ser likadana ut oberoende om de hängts upp 1985 eller 2005.

Det är en traditionell miljö som spänner över generationer av män. Men under en lång tid, ända sedan 1996, har Nylands brigad varit en av de brigader som tar emot kvinnliga beväringar.

Sammanlagt har över 8 000 kvinnliga reservister utbildats sedan försvarsmakten öppnade sina dörrar för kvinnorna år 1995.

En av de tjänstgörande tjejer som hoppas på att ännu fler frivilliga ska lockas till det militära är 20-åriga undersergeanten Melanie Holmberg från Kimito. Man kan ansöka bara en gång om året, och årets ansökningstid går ut den 1 mars.

– Jag hoppas att fler kvinnor skulle nås av information om vad det betyder att göra militärtjänst. I skolan fick pojkarna höra om värnplikten av militärt anställda som besökte skolan, men åt flickorna sa man ingenting alls.

– Jag tycker att alla som ens har lite intresse kunde testa. Som frivillig har man ju möjligheten att avbryta tjänstgöringen upp till 45 dagar efter att man ryckt in, berättar Holmberg.

Hon är en av sex kvinnliga beväringar som ryckte in i januari 2018. På grund av en skada var hon tvungen att ta en paus i sin tjänstgöring ifjol, och har nu ungefär fem månader kvar till hemförlovning.

Började som ett mellanår

Före abiturientåret var militären inte ett alternativ som Holmberg hade funderat över.

Inför studentskrivningarna våren 2017 hade hon vaga planer på att utbilda sig till sjukskötare, eller eventuellt studera ekonomi i någon form. På grund av osäkerheten växte tanken på att ta ett mellanår fram.

– Jag känner inga andra tjejer som har gjort militärtjänstgöring, men hade hört historier om lägren av äldre killar. Det lät intressant eftersom jag alltid gillat att testa mina gränser. Jag började undersöka möjligheten och behövde bara fundera i någon vecka innan jag bestämde mig för att söka.

– Det kändes som att jag borde göra något vettigt om jag ändå tar ett mellanår.

Mellanåret kan nu bli ett framtida yrke, berättar Holmberg som trivs med den strikta disciplinen och den klara arbetsfördelningen.

– Jag ryckte in för att jag ville pröva och hade inte funderat på att börja jobba här. Men jag trivs jättebra, och planen är att antingen söka anställning vid brigaden eller att försöka komma in på Kadettskolan.

Ansökningen till Nylands brigad gjorde hon i januari 2017 och ett år senare var det dags att rycka in. Holmberg förklarar att hon egentligen inte visste vad hon skulle vänta sig.

– Jag var väldigt nervös för att folk skulle ställa andra krav på mig än männen för att jag är där av egen vilja. Jag var rädd att få kommentarer om att jag som frivillig inte får klaga eller tycka att något är jobbigt. Men de fördomarna har inte alls stämt.

Undersergeant och militärpolis

Efter fullgjord underofficersutbildning är Holmberg nu undersergeant och militärpolis till vapenslaget. 2019 har hittills gått åt till att lära upp de nya rekryterna.

En vanlig vardag på brigaden ser ut som så att kompanierna har väckning klockan 6, varpå frukosten serveras.

– Under dagen sysselsätter man sig med allt från lektioner och stridsutbildning till sluten ordning och fysisk fostran. Under kvällsfritiden brukar jag träna eller träffa andra vid Soldathemmet, men ofta är man så trött att man bara vill vila.

De kvinnliga rekryterna placeras i en egen stuga, med egna duschar och toaletter. I övrigt ser militärlivet likadant ut för alla.

– Vi som ryckte in samtidigt delades upp i olika plutoner, så det finns ingen särskild grupp för kvinnorna. På lägren sover man i samma tält och gör allting gemensamt.

Får man samma gemenskap med kvinnorna som med männen?

– Man blir nog en väldigt sammansvetsad grupp i tjejstugan eftersom man spenderar så mycket tid där. Det är trots allt bara de som vet hur det är att vara frivillig kvinna bland alla värnpliktiga män. Gemenskapen med pojkarna är också bra, men det tar lite längre innan den uppstår.

Stugorna är fortsättningsvis könssegregerade. Försvarsmakten har dock flaggat för att eventuellt införa gemensamma stugor, bland annat i en artikel i tidningen Ruotuväki år 2017.

Holmberg tycker att det vore en positiv förändring.

– Det hade inte avskräckt mig från att ansöka. Det skulle skapa en gemenskap direkt från början och vi förbereder ju oss trots allt för att försvara landet. I en sådan situation måste man vara en tajt grupp.

Ser du några negativa sidor med gemensamma stugor?

– Det kan hända att det skulle leda till trakasserier, det vet jag inte. Men även om det blir en övergångsperiod så tror jag det skulle löna sig i slutändan.

Just frågan om sexuella trakasserier inom försvarsmakten har varit på agendan i flera års tid. Bland annat i en rapport som gavs ut vid Tammerfors centrum för forskning om arbetslivet 2017 sades ungefär en fjärdedel av alla kvinnor i militären ha blivit offer för sexuella trakasserier under sin tjänstgöring.

– Man har ju hört om fall på andra brigader, och jag har sett frågan diskuteras på sociala medier. Men jag har inte själv blivit utsatt eller hört om någon som blivit det här på Nylands brigad.

Vet du vad du ska göra om du blir utsatt?

– Som beväring kan man vända sig till sin förman eller socialkuratorn, som har en handlingsplan. Man tar också upp i många olika sammanhang att man måste behandla alla lika oavsett kön och att pennalism inte får förekomma.

– Jag känner mig trygg, jag vet vem jag kan vända mig till om något skulle hända.

Tycker du att värnplikten vore allmän?

– Nej, jag tror inte att majoriteten av kvinnorna skulle ha motivation att vara här och då skulle verksamheten lida. Många av männen är ju omotiverade i dagens läge men vi är för få i Finland för att bygga upp ett försvar av bara frivilliga, även om det bästa vore att alla som tjänstgör är motiverade.

Vad tar du med dig från det militära när du hemförlovas?

– Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv och vad jag går för, att aldrig ge upp utan hålla samman också då saker känns jobbiga. Det har helt enkelt gjort mig mycket starkare psykiskt.