FORSKARESSÄN: Ytliga kunskaper i språk räcker inte till för alla behov – affärskontakter kan kräva mer

Vad lär man sig då man lär sig ett nytt språk? Vilken nytta finns det i att kunna främmande språk? Är språkinlärning det samma som att plugga grammatik och ordförråd?

Dessa och liknande frågor har vi väl allt sedan skoltiden stått inför då vi gett oss in på att lära oss ett nytt språk.

Men är det verkligen såhär, då vi vill tränga djupare in i ett annat språks sätt att uttrycka i ord världen vi lever i?

Vi har en benägenhet att använda nyttotänkandet då det gäller frågan vilka sorts kunskaper vårt samhälle behöver.

Samma gäller även främmande språk och deras ställning i vår omgivning, till exempel i skolan. I samband med reformen i poängsättningen av skolämnen för studentskrivningen för två år sedan har främmande språk som tyskan i praktiken klassats ned som frivilligt ämne med lägre poängsättning än andra ämnen som ingår som obligatoriska i studentskrivningen. Detta har lett till en nedgång av intresset att lära sig tyska på skolnivå med de konsekvenser som det har för framtida kunnandet inom utvalda yrkesgrupper i vårt land.

Vad är nyttan med att kunna annat än engelska?

Och här kan man då fråga sig vilken nytta det finns i att ha en levande mångsidig kunskap i främmande språk, annat än enbart engelskan?

För att kunna ge ett av många möjliga svar ur forskningens synvinkel vill jag börja med en metafor: ett språk kan ses som ett flytande isberg i havet.

Det som syns ovanpå vattenytan är symboliskt talat det vi hör, läser, pratar, ser, överlag kan förnimma med våra sinnen av ett annat språk. Den största delen av isberget är dock under vattenytan. Den delen syns inte direkt. Så även då det gäller språken: Den del vi inte förnimmer direkt i ett språk är de betydelsetraditioner, erfarenhetsbaserade implikationer av de uttryck som används, av tankesätt, sociala interaktionsmönster, associations-kedjor, historiskt och kulturellt betingade värderingar i att se på världen, kategoriseringen av vår levnadsmiljö, kommunikationssätt, med mera; kort sagt den kognitiva grunden i sättet att uttrycka sig i ett främmande språk.

Kulturell förståelse

Detta kan vara mycket annorlunda i ett annat språk än vårt eget. Symboliskt talat handlar det om den delen av "isberget" som inte syns direkt men som är tillgängligt via det vi ser: ett språks ordförråd, sättet att uttycka sig i ett annat språk, dess syntaktiska system, texttraditioner, osv. Ett av de mest spännande fenomen i att kunna ett främmande språk är att förstå de kulturellt standardiserade kognitiva implikationer som ordens användning aktiverar, likt isbergets osynliga del som automatiskt är knutet till det vi förnimmer: det som inom den kognitiva lingvistiken även kommit att kallas för mentala modeller.

Och här bildar orden, texterna så att säga fönstret till den underliggande kunskap – de mentala modeller – som ett annat språk för med sig: ett mervärde som går långt ut över ordens formella betydelse eller språkets grammatik.

Ett sätt att fråga efter dessa mentala modeller är att fråga efter kunskapsramarna som är knutna till kulturspecifika användningssätt av ord överlag och som ingår i dessa mentala modeller. Inom lingvistiken använder man internationellt begreppet frame (även på tyska) för att uttrycka detta. I våra mentala modeller ingår kulturellt betingade frames: erfarenhetsbaserad kunskap om ordens betydelse och hur de bäst används för att optimera kommunikationen.

Detta kan bara uppnås genom djupare kunskap i ett främmande språk. På vårt modersmål använder vi frames omedvetet; inom främmande språk måste vi stegvis bekanta oss med dem om vi vill bli förstådda och interagera effektivt med vår omvärld. Principen är densamma, vare sig vi kommunicerar i digital form eller genom print, muntligt eller skriftligt.

Sammanflätar yrkesmässig kunskap med kulturell kompetens

Man kunde ju nu fråga om det är så viktigt att gå in i ett djupt lärande av ett främmande språk genom att öka kunskapen om just det som ligger "under vattenytan". Vilket mervärde har då denna sorts kunnande för det finländska samhället, speciellt med tanke på kunskaper i tyska?

Denna kunskap sammanflätar språkförmågan med yrkesmässig sakkunskap och kulturell kompetens. Man behöver bara ta en titt på företagsvärlden, där den finländska kontakten med tyska eller andra aktörer är som livligast, för att förstå hur viktigt det är att uppnå denna form av djup kunskap. Inte bara kan det hända att organisationsverksamheten med sättet att kommmunicera om sakfrågor överlag gestaltas olika i tyska, svenska eller finska företag.

Så används i allmänhet gärna en uppdelande logik i tyskt organisationstänkande, där kompetenser divideras (ofta även hierarkiskt) ner i enstaka delkompetenser eller det som man på tyska skulle kalla för "ansvarsområden". I den svenskspråkiga organisationslogiken är de mentala modellerna för att organisera arbetsförloppen i organisationer mera samkörande på horisontell nivå. Dessa mentala modeller utmynnar delvis i olika ord som används på tyska eller svenska för att beskriva jämförbara processer. Kulturellt betingade olikartade frames kan till och med vara förknippade med samma ord som används i olika språk.

"Teamwork" kan ha olika betydelser

Så tror vi till exempel att alla vet vad ordet "teamwork" betyder. Och det gör vi säkert då det gäller den ytliga, ordagranna betydelsen att jobba i grupp.

Men på tyska kan detta ord aktivera andra sorts mentala modeller än till exempel på svenska. Så betyder ordets omsättning i tyska sammanhang att gruppen sinsemellan kommer överens om olika ansvarsroller med centrifugal logik i gruppen: vem som agerar ordförande, vem som skriver protokoll, vem som rapporterar, och så vidare. Begrepp som samkörning, samverkan, samordning, kollektiva resurser, helhetssyn, heterarki etc. som är vedertagna fackliga begrepp i den svenskspråkiga organisationsteorin (och sättet att bland annat se på teamwork) saknar existens i den tyska motsvarigheten.

Med olika begreppssystem kommer även olika mentala modeller med vilka vi modellerar den vardagliga värld vi lever i, även inom vårt privatliv (tänk till exempel på skillnaden mellan sambo och särbo som saknar lexikalisk motsvarighet på tyska). Detta gäller i högsta grad den djupa kunskapen i främmande språk. Då räcker det inte mera att ha ytliga kunskaper i ett främmande språk, om man vill göra effektivt affärer med utländska partners, för att nu stanna inom affärsvärlden.

Förändringen av studentexamen påverkar

Tyvärr har dessa omständigheter inte alls beaktats i den nya studentexamens poängsystem och förra regeringens slopande av inträdesproven för universitetsstudier som kommer att träda i kraft år 2020. I och med att ämnet tyska är ett ämne i studentexamen med lägre poängnivå än hos de matematiska ämnen, speciellt om inte högsta vitsord uppnås, så har detta medfört allvarliga konsekvenser för valet av detta ämne.

Då samtidigt gymnasiestudenterna vet att poängsystemet nu är den centrala nyckeln att få en studieplats i framtiden, så väljer allt färre elever nu redan tyska av taktiska skäl. Detta kommer onekligen att leda till en tillbakagång av djup kunskap i tyska då dessa människor senare träder in i arbetslivet med allt det innebär av konsekvenser för det finländska näringslivet och samhället i övrigt.

En nybörjarkurs i tyska här eller där senare i livet kan inte fånga upp bortfallet, för den kan inte nå "isbergets" djupa kunskapsnivå. Och just vad gäller tyskan skulle det behövas bredare och djupare kunskaper i en värld där Tyskland sedan länge är Finlands främsta exportmarknad. Åtminstone poängsystemet i studentskrivningen borde därför ses över. Men även andra åtgärder behövs för att säkra Finlands behov av kommunikationsexperter i främmande språk inom våra yrkesområden.

Eller för att uttrycka det med den österrikisk-engelska filosofen Ludwig Wittgensteins egna ord: "Die Grenzen meiner Sprache bedeuten die Grenzen meiner Welt“ (Tractatus: 5.6)

Christopher Schmidt professor i tyska, Åbo Akademi