Så här kom Åbo Underrättelser till – det började med en skotte som skulle trycka biblar

Första numret av Åbo Underrättelser gavs ut den 3 januari 1824. Det finns ändå en prolog, som startar redan 1811.

Det var då skotten John Paterson anlände till Åbo, hitskickad av det brittiska bibelsällskapet, ett av världens äldsta bibelsällskap. Hans uppdrag var att starta en finländsk filial som skulle trycka biblar på finska.

Paterson fick arbeta hårt för att beviljas tryckeriprivilegium och införskaffa tryckeriteknik. Han motarbetades av professorer som ansåg att Frenckells tryckeri, som ägdes av Kejserliga Åbo Akademi, inte behövde en konkurrent.

En som talade för fri konkurrens var professorn i orientalisk litteratur, Hans Henric Fattenborg. Många ansåg också att Paterson skulle ha fullt upp med att trycka biblar på finska och därmed inte kunde utgöra ett hot mot Frenckell.

Sommaren 1817 kunde Bibelsällskapets tryckeri inleda sin verksamhet – men inte med biblar, utan med almanackor.

Tryckeriet lyckades nämligen få en stor beställning som annars hade gått till just Frenckell.

Samma år utnämndes för övrigt Paterson till hedersdoktor i teologi vid ÅA.

I starten drevs tryckeriet av tre ÅA-professorer: rektorn och teologen Henrik Snellman, fysikern Gustaf Gabriel Hällström och matematikern Johan Fredric Ahlstedt.

Tryckeriet fanns i Hällströms gård vid östra åstranden, där som Domkyrkoskvären är nu. En av produkterna var tidskriften Mnemosyne, som anses ha haft en betydande roll för den nationella väckelsen och litteraturen i Finland.

Efter fem års verksamhet, 1822, tog Christian Ludvig Hjelt över då han köpte ut två av de tre bolagsmännen. Det var Hjelt som började leta efter en något mer kommersiell produkt än den då redan tynande Mnemosyne, som lades ned 1823.

I oktober 1823 beviljades Hjelt tillstånd att "utgifva en Tidning under namn Åbo Underrättelser". Första ÅU kom sedan ut den 3 januari 1824.

Hjelt grundade inte bara Åbo Underrättelser men tog samtidigt också över Turun Wiikko-sanomat, som hade givits ut av Frenckell. Den satsningen var inte så lyckad, för Wiikko-sanomat lades ned 1831.

Den första ÅU-redaktören var Johan Gabriel Linsén, skald och akademiadjunkt (en tjänstebeteckning för professors biträde). Linsén hade grundat Mnemosyne och redigerat tidskriften de fem år den kom ut.

Linsén fick huvudansvaret för ÅU, Hjelt bidrog enbart i viss mån i redigeringen.

Det första tidningen innehöll en lång dikt av Linsén, en hyllning till kejsaren Alexander I – riktad mot dåtida demokratiska strävanden. Det fanns också ett ”bihang” med kungörelser och annonser – det som nu kanske kunde uppfattas som en egentlig tidning – samt en bokhandelsbilaga.

Det skulle vara orättvist att bedöma det första numrets hyllningsvers utgående från nutida värderingar och journalistiska mått. 1824 hade europeiska regenter fullt upp att stabilisera sina stater efter den oro som följt efter Napoleon.

"De knappt fyra årgångar som han redigerade innehöll en hel mängd material som för sin tids förhållanden är skapligt och delvis verkligt gott", konstaterade Ole Torvalds i ÅU:s jubileumskrönika år 1974 ("Nya blad i 150 vårar")

ÅU fick tidigt sådant som kunde kallas "reportage", som den fyra sidor långa artikeln om akademins 52:a promotion i juli 1827.

Innehållet styrdes också av både tidsandan och den dåtida censuren. Överlag var ÅU typisk för sin tid. De flesta tidningar under 1800-talets första hälft redigerades av en eller två personer, som en bisyssla.

ÅU:s främsta konkurrent var Åbo Tidningar, som enligt jubileumskrönikan 1974 "serverade ojämbörligt mycket mera spaltfyllnad, klippstumpar om sällsamheter utan något som helst upplysningsvärde".

Den 4 september 1827 förändrade allt. Den brand som fick sin början på Mariegatan 2 närapå jämnade Åbo med marken. Nästan 11 000 Åbobor blev hemlösa då 2 500 hem brann ner.

Tryckerihuset där ÅU verkade brann ned. Linsén förlorade sitt bibliotek och sina manuskript. För hans del skulle hösten föra med sig ytterligare tragedier. Samma höst drunknade två av hans barn, senare rycktes hustrun och de övriga två barnen bort av sjukdom.

När Kejserliga Åbo Akademi flyttade till Helsingfors och bytte namn till Kejserliga Alexandersuniversitetet, följde Linsén med.

I Helsingfors spelade Linsén en rätt framträdande roll i det akademiska och litterära livet. I ett nytt äktenskap fick han sju barn som överlevde honom.

Linsén var 63 då han dog den 16 november 1848.

Branden var nära att utplåna också ÅU och göra tidningen till en fyraårig presshistorisk parentes. Läget verkade hopplöst: Linsén flyttade till Helsingfors, ÅU:s tryckerifastighet hade varit oförsäkrad, dessutom lyckades konkurrenten Åbo Tidningar starta på nytt redan en månad efter branden.

Hjelt återupptog tryckeriverksamheten i en hyrd lokal vid Biskopsgatan, mittemot ärkebiskopsgården, där som Axelia finns idag. Här kunde han fortsätta trycka böcker.

Det räckte inte länge innan Hjelt lyckades köpa en egen fastighet på gården "Flora", i hörnet av Biskopsgatan och Gezeliusgatan. När Hjelt senare hittade en ny redaktör – Carl Johan Luthström – kunde han låta sin tidning återuppstå den 3 januari 1829 – på femårsdagen efter första numret.

Luthström var tidigare ÅA-studerande, men utan examen, och jobbade som språklärare. Eftersom den höglärda akademiska målgruppen försvunnit med universitetet, är det möjligt att Hjelt räknade med att Luthström i det marknadsläget skulle träffa rätt då det gäller "den större allmänhetens intressehorisont" (citat ut "Nya blad i 150 vårar").

Luthströms tid vid ÅU blev ändå kort, bara två år. I november 1830 blåste nya vindar. Då blev rikssvenska Lars Arnell medarbetare vid tidningen, som fick en ny grafisk utformning – två spalter istället för en. Läsarna fick läsa om både en "förändrad yttre gestalt" och om en förändring "äfwen till sitt inre väsende".

Den nya medarbetaren övertog redaktörsposten och satte sedan sin prägel på ÅU ända till 1840.

Arnells bakgrund var minst sagt färgstark. Då han förlorade sin far som nioåring sattes han i artilleriskola i Kristianstad.

Han avancerade snabbt som officer och blev sedan landshövding och därefter statssekreterare.

Arnells ekonomi var pressad, eftersom det svenska statliga ackordssystemet i praktiken innebar dyr handel med tjänster. Då han dessutom spelade bort en hel del av sina lånade pengar, blev det först en uppseendeväckande konkurs och senare en fängelsedom för oredlighet mot fordringsägare.

Arnell beslutade smita och söka skydd hos sin syster i Åbo, där han fick jobb i Hjelts bokhandel. Lite senare började han redigera ÅU.

Arnell lade an på att förbättra nyhetsbevakningen, bland annat genom att bygga upp ett nätverk av korrespondenter. Han rapporterade därtill om tekniska framsteg, som lokomotiv och ångfartyg – samt informerade i god tid om Halleys komet 1835.

När Arnell lämnade ÅU 1840 tog Herman Fredrik Sohlberg över. Vid den här tidpunkten fanns det nio tidningar i Finland. De andra var Borgå Tidning, Finlands Allmänna Tidning, Helsingfors Morgonblad, Helsingfors Tidningar, Oulun Wiikko-Sanomia, Sanansaattaja Wiipurista, Wasa Tidning och Åbo Tidningar.

Arnell hade utvecklat tidningen, men det fanns fortfarande mycket att önska. Å andra sidan var den finska pressen överlag i sin barnskor.

"Man är ej sämre, då man är som andra", som Ole Torvalds konstaterade i jubileumskrönikan 1974.

Källor: "Nya blad i 150 vårar", Nationalarkivet, Uppslagsverket Finland, Förvaltningshistorisk ordbok (SLS), Wikipedia.

Den här artikeln om ÅU:s historia har publicerats första gången den 6 januari 2019.