Våren sätter fart på huggormarna – ÅU tog en sväng ut på fältet med ormexpert

Den första huggormen slingrar sig fram genom de torra löven genast då jag stiger ur bilen. Det är en äldre hona på cirka fem år som ännu inte har hunnit utveckla det för huggormen karakteristiska svartvita sicksackmönstret på ryggen.

Ormen har övervintrat i en snårig sydsluttning med lerig jordmån och därför är skinnet ännu gråfärgat av jorden och ganska ljust. Snart ska den ömsa skinn och ju längre våren framskrider desto mörkare blir färgen.

Vi är ute på en plats någonstans i Egentliga Finland tillsammans med ormexperten Toni Beckman. Han sköter om världsnaturfonden WWF:s kamera som för tredje året i rad direktsänder händelserna i ormboet och dess omgivning.

De första ormarna vaknade ur sin vinterdvala redan i månadsskiftet februari-mars och nu finns här redan omkring 30 fullvuxna exemplar och tiotals ett eller två år gamla ungar.

Årets parningssäsong kommer i gång om ett par veckor och ormarna föds i sommar, ungefär i slutet av juli, början av augusti beroende på väderleken och värmen.

Trots att det just nu är mulet och lufttemperaturen ligger på omkring fem grader ser vi redan knappt tio ormar som ligger bland löven och värmer sig. De söker sig till vindstilla platser där solen har värmt marken så att det kan vara upp till 20 grader varmt, säger Beckman medan han mäter temperaturen med en infraröd termometer.

På eftermiddagarna när det blir varmare söker hanarna en lämplig partner att para sig med. Honorna kan para sig med flera olika hanar och ormungarna kan alltså ha flera föräldrar.

Honan föder i medeltal 10–15 ungar, men endast 50 procent brukar överleva till nästa år.

Ormboet ligger på ett gammalt jordbruksområde där det finns gott om föda: grodor, ödlor, småfåglar och mindre gnagare.

Huggormarna är trogna sin närmiljö och ger sig sällan iväg på några längre jaktturer och de återvänder varje år till sitt övervintringsställe. Om man flyttar på en huggorm som slingrat sig in på gården eller till en annan plats där den inte är välkommen är det därför viktigt att inte föra den för långt bort, säger Beckman.

– Det räcker med ett par hundra meter. Flyttar man den för långt blir den stressad och vilsen. Den hittar inte mat och risken att den dör är stor.

– Om man ser en orm på sin gård har den hamnat där av misstag och det är osannolikt att den skulle stanna där eller återvända dit. En öppen gräsmatta eller gård är ingen optimal plats för en orm.

I takt med att människan har byggt ut sina livsmiljöer har ormarnas naturliga habitat försvunnit. Bostadsområden har byggts ut och ormarnas gamla boplatser har förstörts eller omgärdats av egnahemsområden.

De stannar ändå gärna kvar i närheten av den bekanta miljön och då kan ett möte mellan orm och människa vara oundvikligt. Beckman påminner ändå att huggormen inte är lättprovocerad eller aggressiv och att den hellre flyr än går till attack.

Själv har han blivit biten 17 gånger men han har aldrig blivit allvarligt sjuk. Han säger ändå att man alltid ska ringa 112 eller kontakta sjukvården ifall man blir biten. Det samma gäller om ens hund blir biten.

– Ju snabbare man får vård desto bättre, det gäller i synnerhet barn, äldre personer och sådana med någon underliggande sjukdom. Reaktionerna varierar från person till person och i värsta fall kan man få en anafylaktisk chock. Även om ingen har dött av ett huggormsbett på 20 år är det skäl att alltid ta det på allvar.

Att självläka sig med hydrokortison från en "kyypakkaus" är ingen idé, säger Beckman. Det finns ingen forskning som säger att det skulle hjälpa, tvärtom kan det ge allvarliga sjukdomssymptom.

– Man kan kanske skjuta upp tiden för hur länge det tar innan giftet börjar verka men det försvinner ingenstans och när giftet börjar verka kan effekten bli ännu kraftigare. Det är som att ta en öl som återställare efter en festkväll.

– Det gör heller ingen nytta att ta något smärtstillande som till exempel Burana. I kombination med ormgiftet kan belastningen på de inre organen bli för stor.

Men ormgift är inte bara av ondo.

I en vetenskaplig rapport från Uppsala universitet framgår det att proteiner från den indiska kobrans gift kan döda cancerceller och försök med att använda ormgift som skydd mot polio har gjorts i USA. I den medicinska tidskriften News Medical rapporteras om en studie som försöker hitta svar på frågan om vissa komponenter ur ett ormgift kunde användas för att stoppa coronaviruset att tränga in i cellerna.

Internationell forskning har också visat att gift från till exempel kungskobran och den svarta mamban innehåller peptider som kan lindra smärta. Beckman tycker det här öppnar nya möjligheter för läkemedelsutvecklingen och att det är ett område som det är värt att forska mera i.

– Giftet från till exempel en kungskobra kan vara tio gånger effektivare än morfin och det finns en stor potential i att använda ormgift i medicinskt syfte.

Om man blir ormbiten ska man försöka hålla den bitna kroppsdelen så stilla som möjligt. Är bettet i handen är det bra att lyfta armen mot axeln och är man biten i foten kan man försöka spjäla benet.

Ett bett kan se olika ut och det är inte alltid man ser de två sticksåren i huden. Ibland kan man få flera stick, ibland bara ett, och ibland kanske inte bettet syns alls. Det är inte heller helt ovanligt att man ens märker att man har blivit biten, säger Beckman.

Han har full förståelse för att folk är rädda för, eller känner avsky för ormar.

– Oftast är det ändå en irrationell rädsla och att döda en huggorm är inget bra sätt att bli av med obehaget. Risken att bli biten är dessutom störst då man går i närheten av ormen och det är tryggare att följa med den på ett par meters avstånd. Ett annat sätt att vänja sig vid ormarna är följa med WWF:s livesändning.

Sändningen hade i fjol över en miljon visningar. Den kan följas på www.luontolive.fi/kyy mera info om huggormens liv och leverne finns på också på www.kyyatlas.fi som Toni Beckman upprätthåller.