Dags för del två i ÅU:s videohistorik: Nästan alla Åbobor förlorade sina hem i branden 1827 – "Eldhavet syntes ända till Nykarleby"

Året är 1827. Tidningen Åbo Underrättelser har funnits i tre år och Åbo är landets kulturcentrum med universitet, domkyrka och 14 000 invånare.

De flesta av stadens invånare är dock fattiga drängar och pigor.

I början av september börjar det brinna på Aningaisbacken och nästan 200 år senare är den förödande stadsbranden fortfarande ett begrepp: Åbo brand.

Det hade brunnit i Åbo också tidigare, liksom i andra städer, som Tavastehus, Vasa och Björneborg. Men branden i Åbo 1827 var större än de tidigare och förstörelsen enorm.

Det andra filmavsnittet om ÅU:s 200-åriga historia, som handlar om Åbo brand och dess betydelse för tidningen, kan du se här.(Artikeln fortsätter nedanför.)

80 procent av Åboborna förlorade sina hem

Hannu Salmi, professor i historia och kulturhistoria vid Åbo universitet, säger att Åbo brand var en aldrig tidigare skådad brandkatastrof.

– 2 300 av stadens 2 500 trähus förstördes, liksom 200 av stenhusen i staden. Omkring 11 000 av stadens 14 000 invånare, det vill säga åttio procent av Åboborna, förlorade sina hem, säger han.

Att så många byggnader med lösöre brann på samma gång ledde till en enorm eldstorm, som sög åt sig syre ur luften.

– En hög eldpelare sträckte sig en kilometer upp i luften. Zacharias Topelius, som då befann sig i Nykarleby på 340 kilometers avstånd, skrev senare att ljusskenet från Åbo brand syntes ända dit.

Många olyckliga omständigheter

Att stadsbranden får så stora följder beror på flera olyckliga omständigheter.

Salmi säger att Åbo hade en välorganiserad brandkår 1827. Alla män i staden måste delta i släckningsarbetet om det började brinna och det fanns brandsprutor med läderslangar.

– Larmet om att det hade börjat brinna gick snabbt från Aningaisbacken till rådhuset. Det sägs att brandsprutan redan kom emot på bron när budbäraren kom dit. Men platsen där branden hade börjat var svårsläckt.

Stor spridning redan från början

Branden började i Hellmanska gården. Framför den fanns på den tiden en bergknalle, som gjorde det svårt att komma åt brandhärden. Samtidigt blåste det upp till storm.

– Den hårda vinden tog med sig gnistor och de som försökte släcka elden kunde inte hindra den från att sprida sig nerför Aningaisbacken. Det gjorde att elden fick stor spridning redan från början, säger Hannu Salmi.

En annan olycklig omständighet var att det fanns färre män än vanligt i Åbo i början av september 1827. Det var marknad i Tammerfors och en del av dem hade åkt dit.

Universitetets läsår och hösttermin hade inte börjat, så studenterna från andra orter fanns inte i staden.

– Det fanns släckningsberedskap, men brandens omfattning gjorde att den inte räckte till, säger Salmi.

Stora problem med försäkringarna

Den Hellmanska gården var inte brandförsäkrad.

Många andra av husägarna i Åbo hade försäkrat sina fastigheter i ett försäkringsbolag i Stockholm. Några år tidigare hade Finland varit en del av Sverige och kontakterna västerut var täta fortfarande.

– Men Åbo brand var en så stor katastrof att försäkringsbolaget inte klarade av trycket. Svenska Borås hade brunnit sommaren innan, så försäkringsbolagets pengar räckte helt enkelt inte till för att ersätta Åbobornas förluster.

Åbo brand ledde till att försäkringsbranschen omorganiserades för att förhindra brister i framtiden.

Små kojor som skydd mot vintern

Åbo låg i ruiner och vintern närmade sig.

– Det fanns redan kyla i luften och det gällde att snabbt få tak över huvudet för alla drabbade. Av bråten och det material som fanns kvar av husen byggdes det bland annat kojor och ruckel på Tavastgatan som skydd för de hemlösa.

Människor placerades där det fortfarande fanns hus kvar, som Klosterbacken.

– De kommande åren var staden väldigt tätt befolkad.

En del Åbobor fick också husrum i Lundo, Masku eller Nousis.

– Det gällde att utnyttja alla tänkbara bodar för att alla skulle få skydd före vintern.

Staden fick bidrag från senaten för att kunna bygga upp staden på nytt.

– Den ryska kejsaren bidrog personligen och också den internationella hjälpviljan var stor. Åbo fick också övriga bidrag från Ryssland och bland annat från Tyskland och Portugal.

Brann i två dagar

Åbo brand förstörde största delen av staden. Branden började den 4 september på kvällen och staden brann också hela dagen den 5 september.

– Då brann till exempel den nuvarande Universitetsbacken, som på den tiden hette Ryssbacken, Ryssänmäki.

Den nordvästliga vinden gjorde att elden tryckte på också mot domkyrkan, som var extra utsatt eftersom dess tak höll på att renoveras.

– Det sägs att lågorna fick kyrkklockorna att med ett dånande falla ner genom tornet, en våning i taget vid tre på natten. Också orgeln från 1700-talet smälte av hettan och föll ner som en stor metallklump.

Också själva koret brandskadades svårt.

Kyrkans grundkonstruktion av sten klarade sig, men Hannu Salmi säger att det fortfarande finns tegel kvar som förglasades av branden.

Arkiv från medeltiden totalförstördes

Omfattningen av det kulturella kapital som förstörs i branden är ofattbar, säger Hannu Salmi.

– Akademins bibliotek med handskrifter, manus, personliga arkiv och samlingar brinner upp, liksom naturvetenskapliga samlingar och stora arkiv ända från medeltiden.

Åbo brand 1827 blir därför en verklig skiljelinje inte bara i stadens historia med ett före och ett efter, utan en vändpunkt också i hela landets historia.

Han säger att Åbo som stad raderades på grund av branden. Efter branden auktionerades tomter ut och fördelades på nytt. Det ledde till att ståndspersoner ägde mindre än tidigare i staden. I och med att universitetet flyttades till Helsingfors följer universitetsfolk efter.

Det moderna Åbo förstörs

Efter branden stärker handelsmän och hantverkare sin ställning i Åbo.

– Stadens image ändras helt i och med den nya detaljplanen som ritas över på den gamla staden. Man lämnar inte ens gamla stenhus kvar. Det blir en ny början för Åbo, vilket gör att uppfattningen om före och efter förstärks. Det moderna Åbo föds efter Åbo brand.

Hannu Salmis bok "Tunteiden palo: Turku liekeissä 1827" kom ut i fjol. Han säger att det före den bara har kommit ut en enda bok om Åbo brand tidigare, nämligen Svante Dahlströms (1883–1965) doktorsavhandling "Åbo brand 1827" från 1930.

Varför har du gett din bok namnet känslornas brand?

– Dahlströms bok handlar mer om byggnadshistoria än om hur människorna upplevde den. Jag skriver ur människornas synvinkel, om deras rädsla och skräck, men också om medlidande och medkänsla.