Björn Vikström återvänder till barndomskvarteren – hoppas han styrt Borgå stifts arbets- och diskussionsklimat i en positiv riktning

Den 1 september börjar Björn Vikström som lärare i teologisk etik och religionsfilosofi vid Åbo Akademi.

– Det här börjar konkretiseras eftersom det är en hel del som ska ordnas då de gäller vårt boende och terminsplaneringen. Samtidigt känns de väldigt overkligt än, eftersom biskopsjobbet rullar på för fullt.

Trots att en stor del av uppmärksamheten har vänts mot valet av ny biskop så finns det hela tiden något som måste bemötas och hanteras.

– Nu har det varit aktuellt med olika, hur ska vi säga, kriser i offentligheten.

Det som Vikström syftar på är varningen han gav åt Kristinestadskaplanen Markus Engström för dennas uttalanden om homosexualitet.

– Det som tär mest är olika typer av konflikter. Olika saker har flammat upp och lugnat sig, sådant är livet med över femtio församlingar.

Hurdant är då det Borgå stift som Vikström lämnar? Själv anser han att han saknar perspektivet att på ett objektivt sätt bedöma sin insats.

– Jag hoppas att jag själv påverkat arbets- och diskussionsklimatet i en positiv riktning. Samtidigt är kyrkan ett skepp som vänder långsamt.

Det har också sina fördelar eftersom kyrkan ska stå för det trovärdiga och det bestående, säger han.

– För att vara relevant för dagens människor är det ändå lika viktigt att kommunicerandet av budskapet och verksamhetsformerna utvecklas kontinuerligt.

Vissa evighetsfrågor består. Hur ska kyrkan finnas till för människor mitt uppe i livet och inte bara då de står inför de yttersta frågorna?

– Vid dop, konfirmation och bröllop knyter man sitt och familjens liv till kyrkan, men däremellan förhåller många sig till kyrkan som till ett försäkringsbolag.

En utmaning som Vikström fått arbeta mycket med är medlemsflykten och urbaniseringen, som har försvagat många församlingar. Det här har krävt många stödinsatser från stiftets sida.

– Det finns församlingar där man använt osthyveln tills man nått smärtgränsen.

När ÅU träffar Vikström är han i Kimitoön. Det känns nostalgiskt, säger han, men närvaron handlar om jobb, närmare bestämt kapellförsamlingarnas framtid. Vilken är deras roll för den lokala identiteten: ska de fortsätta eller är de rentav en belastning för församlingen?

– Besluten fattas lokalt men jag finns med som stöd och en slags katalysator för förändringen.

Då församlingar fusioneras ökar lätt avståndet till den egna församlingen och dess anställda.

– Det är något vi inte kan påverka men det får konsekvenser de församlingsanställdas synlighet på orten.

– Längre pendlingsavstånd gör de församlingsanställda mer osynliga på orten.

Under tio år har också Vikström själv hunnit förändras en del. Särskilt då det gäller ledarskapserfarenhet, säger han.

– Jag brukar skoja att den enda ledarskapserfarenheten jag tidigare hade var från juniorverksamheten i Kimito Sportförening (KSF).

De har varit en intressant och lärorik resa i ledarskap och förvaltning, säger Vikström. Han talar ändå hellre om stiftet än om sig själv.

– Det som jag är jätteglad över är hur vissa församlingar utvecklat gudstjänstlivet genom att grunda gudstjänstgrupper av församlingsmedlemmar av olika åldrar.

Vikström säger att han själv "bara varit en påhejare" och att många församlingar inte kommit igång med arbetet – men att det här har varit något av det mest positiva under åren som biskop.

– Det här är en väg vi bör gå, för det fungerar.

Vikström poängterar att biskopsuppdraget har varit ett gemensamt projekt för honom och hustrun Maria Björkgren-Vikström, som arbetar vid Kyrkostyrelsen.

– Det här har präglat jättemycket också hennes liv då hon ställt upp och stött mig på olika sätt. Det har varit guld värt.

Vikström blir den första biskopen i Borgå stift som avgår av annan orsak än pensionering. Redan när han tillträdde meddelade att det blir tio år i uppdraget.

– För mig har det varit viktigt att veta, för det gett en viss frimodighet.

Steget från kaplan och forskare till biskop 2009 har påverkat gudsrelationen.

– Det var ett steg utanför mitt bekvämlighetsområde. Jag satt i en situation där inte klarar mig på egen hand. Om nu Gud nu har satt mig här så får han väl lov att hjälpa mig, säger Vikström.

Det ska bli skönt att satsa de sista åren i yrkeslivet på det akademiska, säger Vikström. Det nya hemmet i Åbo har redan hittats, på bara ett par kvarters avstånd från Akademin och ett stenkast från det första barndomshemmet. Flytten sker i juni.

– Det är första gången jag bor i en lägenhet som min fru och jag också äger. Tidigare har vi bott i hyrd lägenhet eller i prästgårdar och biskopsgårdar.

Vikström bodde i Åbo sina första sju år som barn samt då han studerade. Åbo var också nära de femton år han arbetade som kaplan i Kimito och tillförordnad kyrkoherde i Västanfjärd.

– Det Åbo jag återvänder till är säkert annorlunda. Jag har också mycket att lära mig då det gäller hur den akademiska världen fungerar.

Vikström räknar med att det också blir mer tid för sommarstugan på Kumlinge. Det ska också bli skönt med alla nya "frihetsgrader".

– Efter tio år i Borgå kan jag alla joggingvägar från biskopsgården, så det blir också skoj att hitta nya joggingvägar i Åbo.

Björn Vikström

Föddes den 17 juli 1963 i Åbo.

Efter prästvigningen 1988 jobbade Vikström som församlingspastor i Hangö och i Matteusförsamlingen i Helsingfors.

Åren 1991–2006 arbetade Vikström som kaplan i Kimito med ett avbrott 2004–2005 då han verkade som tillförordnad kyrkoherde i Västanfjärd.

Han var juniortränare i fotboll och friidrott i Kimito i mer än tio års tid.

Vikström, som blev teologie doktor år 2000, blev Borgå stifts sjunde biskop 2009.

Innan valet till biskop var Vikström anställd som forskare och utbildningsplanerare vid Åbo Akademi.

Han är gift med teologie magister Maria Björkgren-Vikström, sakkunnig i skolsamarbete och konfirmandarbete vid Kyrkostyrelsens svenska avdelning.

Parets barn är Ylva (1989), Axel (1991) och Måns (1994).

Källa: ÅU:s arkiv och Borgå stift