Vykort från Pargas – Daniela Franzell fotar och skickar nakna rumpor

En kylig dag i februari, då vinden drog upp snörök med sina 15 sekundmeter, kunde några nakna kvinnokroppar siktas på en allmän badstrand i Pargas. De få som vittnade det hela såg födelsen av ett projekt som fortfarande inte har ett mål. Eller ens är definierat. Men det handlar om vykort.

– Jag vet inte vad jag har gett mig in på. Alls. Men jag försöker följa mina infall, säger Pargasbon Daniela Franzell.

Hon är mera känd från Åbo Svenska Teaters scen, men under cornaåret har Franzell haft tid att ägna sig åt andra saker. Som att följa infall.

Ett av infallen slog henne en kväll i höstas hemma i soffan, och förvånansvärt nog handlade det om vykort.

– Vi satt och såg på tians nyheter och som ”loppukevennys” kom det ett inslag om en kvinna som höll på med postcrossing. Jag tittade på inslaget och kände genast att det här är något jag vill göra. Så jag började med det.

Postcrossing är en onlinecommunity som kort sagt innebär att man regisrerar sig, skickar ett fysiskt vykort till en slumpmässig mottagare och får ett i utbyte av en annan slumpmässig avsändare.

– Jag har alltid gillat vykort. Jag är fascinerad av det lilla formatet, att allt ska rymmas där – allt ska vara så stort nuförtiden, säger Franzell.

Inom postcrossing världen är det oftast kort med vyer som är hårdvaluta, det vill säga klassiska vykort med stränder, kyrkor eller andra kända landmärken.

Franzell märkte snabbt att utbudet i Pargas var minst sagt magert.

– De få vykort som finns är från -92 eller liknande, och föreställer typ kyrkan. Det är mycket som har ändrat här i stan sedan dess.

Därifrån kom nästa infall – nämligen att göra egna vykort. Fast från början var det tänkt att någon annan skulle göra dem.

– Jag tog kontakt med några fotografer och försökte sälja idén om vykort, men det var ingen som nappade. Så då fick jag försöka fixa några själv.

Franzell är varken fotograf eller bildredigerare, men eftersom tanken var att använda vykorten endast för eget bruk så gjorde det ingen skillnad. Hon begav sig ut med kameratelefonen i högsta hugg.

– Jag fotade kyrkan, solnedgången, några stränder och sedan gjorde jag vykort via en nättjänst. Men jag blev ganska snabbt uttråkad av det.

Nästa infall i raden av infall var först helt orelaterat till hennes vykortsintresse.

– Jag badade vinterbad hela vintern, och en dag när jag stod där på bryggan och tittade ut över isen konstaterade jag att det fanns en bild där någonstans. Jag visualiserade nakna damer mot allt det vita och tänkte att det här måste jag förverkliga, säger Franzell.

Hon lade ut en förfrågan på Facebook, som man gör, och till hennes förvåning fanns det flera personer som var positivt inställda till att klä av sig framför kameran. Bilden skulle vara för eget bruk, så det fanns ingen idé om att sprida den.

Och det är för oss tillbaka till den där februaridagen, på en allmän strand någonstans i Pargas.

– Det var svinkallt och blåste femton sekundmeter. Vi höll på att avbryta alltihopa.

Men de genomförde fotograferingen trots allt. Några nakna kvinnor och en mobilkamera.

– Flickorna tyckte att det var kul. Det var en enorm frigörelse att springa naken på en allmän strand i snålblåsten i februari.

Först när bilderna var klara kom tanken om att de kunde funka bra som vykort och så fick Franzell kontakta de som var med på bilderna och fråga om det var okej att skicka dem för eget bruk.

Sedan gick det som saker ibland brukar gå. Det blev flera vykort på nakna kvinnoryggar med olika vyer – Finby Klinten, Café Hallonblad, en tallskog, en strand, men också högtidsmotiv för till exempel påsken.

Här väcktes också idén om vykortens namn, ”She´s from Finland”.

– Tanken är att ta foto på alla de typiska turistställena. Med rumpor, säger Franzell.

– Jag skulle också gärna vilja fota på hembygdsmuseet, i gruvan och på några andra ställen. Men vi får se.

Att få kvinnor att klä av sig framför kameran har genomgående varit enklare än Franzell trodde. Hon har en grupp på 20–25 kvinnor som antingen redan har deltagit eller har anmält intresse för att delta i en fotografering.

– Problemet ligger oftast i den egna självbilden: ”Vem är jag om jag gör det här? Vad ska folk säga?”. Människan har många lager och alla har olika tvivel.

Därför är anonymitet en viktig del av projektet. Bilderna får delas, så länge alla är med på det. Men ingen annan än Franzell får taggas på sociala medier – och ingen ska heller prata om vem annan som har varit med om en fotografering.

– Men det finns en positiv tendens att de inledande frågorna i slutändan blir frågan ”Vem bryr sig?”. Och om de här vykorten hjälper någon kvinna attt känna att det är okej att min kropp ser ut såhär, så är det bara bra. Det är bara kroppar.

Att det bara är ryggarna som syns på fotografierna är en stor del av grejen, enligt Franzell.

– Kvinnorna är helt fria när man bara ser baksidan. Det gör dem befriade från skuld, skam, förväntningar och manér. Om man vänder på dem ser man kanske en orolig blick eller en skamsen hållning. Plötsligt vet folk inte vart de ska titta eller vad de ska göra av sina händer.

– Framsidan bär på orimliga krav och förväntningar som blir väldigt tydliga på bild. Baksidan däremot är helt befriad från sånt. Man kan läsa in mycket mer i en rygg, än i ett ansikte som ofta berättar allt vare sig man vill eller inte.

Det har också varit diskussioner om redigeringen av bilderna. Franzell föredrar att redigera dem för att få rätt stämning i dem, medan hon har hört åsikter om att de måste vara helt oredigerade för att vara ”äkta”.

– Men det där är bara ett annat krav – kravet att vi plötsligt alltid måste vara nöjda med våra kroppar, hur de än ser ut. Det finns mycket åsikter om kvinnors kroppar, både på bild och i verkligheten. Kroppspositivism är visserligen en bra sak men kroppsneutralism är kanske ännu bättre. Jag vill verkligen att kvinnorna ska vara bekväma framför kameran, men jag vill ändå ha visuell skapandefrihet för bilderna, säger hon.

Den redigering hon gör är främst att hon ändrar på färgen i bilden och att hon lägger till en mjuk oskärpa på vissa delar av bilden – helt enkelt för att skapa en varmare känsla.

De senaste veckorna har projektet med vykorten börjat leva sitt eget liv. Franzell har bland annat blivit tillfrågad att ställa upp för en artikel i en tidning som ges ut i Berlin och det finns redan personer som samlar på hennes vykort. Hittills är fem olika motiv tryckta.

– Jag vet inte vad det här växer till. Jag hade inbillat mig att jag får göra det här själv, men nu har det ändå fari iväg. Jag försöker hålla grundidén kvar, att göra det här för mitt eget nöje.

Hon har tät kontakt med ett tryckeri, som hjälper henne med mycket av det tekniska.

– För det första är jag ingen fotograf och för det andra kan jag inte använda några bildbehandlingprogram, så de hjälper mig med vissa praktiska saker, helt enkelt för att de gillar idén. Men en del har jag ju förstås hunnit lära mig.

Franzell är åtminstone glad över att kunna bidra med något nytt till vykortsvärlden. När hon började med postcrossing fick hon höra att de finaste vykorten kommer från Finland.

– Och det ska vi kunna ge dem tycker jag. Plus rumpor.

She’s from Finland finns på Instagram: @shesfromfinland. Den som är kvinna och har en rumpa och är intresserad av att ställa upp som modell (oavlönat) kan mejla Daniela på daniela.franzell@gmail.com.