Jakt(turism)ens framtid

Det var inte svårt att gissa sig till att artikeln om den planerade jaktturismen på Tackork gård skulle väcka en hel del debatt (ÅU, 16.5). Det som verkar ha upprört mest är den återskapade våtmarken med passplatser för andjägare.

Människors åsikter om vad som är ”nödvändig jakt” och vad som ”onödigt nöjesskytte” går inte oväntat i sär.

De etiska dimensionena flyter in i varandra på ett sätt som gör att allt känns som en enda stor gråzon, en riktigt tät dimma i älgjaktsskogen. Det är svårt att sikta rätt med argumenten.

Hur är det alltså med de fåglar som ska planteras ut? När har de vistats i naturen så länge att de förvildats till den grad att det är ok att skjuta dem?

Det är ju lite det ett av debattens sidospår handlar om, detta som kanske kunde kallas vildhetsgrad.

”De fåglar som planteras ut får tid att anpassa sig till ett liv i det fria, och är inte tama då jakten inleds”, säger Mats Fagerlund, som har engagerats som en slags jaktfogde (ÅU, 22.5).

Dessa Passplatser vid återskapade våtmarker för kanske somligas tankar till sådana jaktformer som inte längre anses vara comme-il-faut. Blir det som då Urho Kekkonen åkte till Zavidovo för att jaga med Nikita Chrusjtjov?

”Det var ett helvetiskt hålligång där man åt, söp, badade bastu, simmade, åt och söp”, som företagsledaren och ministern Olavi J. Mattila beskrev det hela (Yle.fi)

En film från Zavidovo, med bakgrundsinformation, hittas i Yles arkiv. Jagade gjorde man såklart också, och ”var och en skröt med vad de fått”, enligt filmen.

Efteråt samlades sällskapet för att äta middag i en mörk skog, vid ett stort bord med vit duk. Och nästa dag, när alla nyktrat till, bänkade man sig i lyxbilar för att åka tillbaka till Moskva.

Filmen om jaktresan, sedd med nutida ögon, målar upp en högst karikerad bild av jakt som något av elitens förlustelse.

Uppfattningen om jägare som en viss elit finns där någonstans i fördomarnas djungel. Den lever kanske kvar också som en följd av mer udda jaktformer, som ”engelsk herrgårdsjakt”, där ”grevar och baroner som enbart dödar för sitt höga nöjes skull” (för att igen citera gårdagens ÅU).

Vi kan väl ändå ställa en enkel fråga: Får jägare ha det trevligt då de jagar? Svaret kan inte vara annat än ”ja”.

Ibland får man känslan av att jakt skulle vara helt salongsfähigt om jägarna skulle uppleva det hela som något de måste göra, inte som något som också kan vara skoj.

Och så borde väl djuren alltid ges en chans att komma undan. ”Fair chase” säger de visst på engelska.

Men det har väl fåglarna på Tackork gård, en skälig chans att flaxa iväg?

Det kan väl inte vara så att jakt ska övernostalgiseras till något där jägaren först ska spåra ett djur halva dagen, sedan springa efter det resten av dagen – för att till slut nedlägga det med ett spjut.

Ursäkta raljeringen, men det känns ibland som om upprördheten kring jakt utgår från i högsta grad stereotypa uppfattningar om ansvarslösa jägare.

Jakt är både en hobby och ett redskap för viltvård.

Då det gäller just Tackork så är ju tanken att det ska finnas ett viltvårdselement. Den planerade jakten ska omfatta också småvilt som mink och mårdhund. Dessa är därtill en bra inkörsport till jakten och betydligt säkrare och lättare än till exempel älgjakt, som Mats Fagerlund säger.

Då det gäller viltvårdens framtid så behövs dessa inkörsportar. Många jaktvårdsföreningar, vars verksamhet handlar om mycket mer än jakt – faktiskt också uppgifter av myndighetskaraktär – behöver nya, yngre medlemmar.

Vi kommer att få se fler företagare som sysslar med jaktturism. För närvarande finns det väl i hela landet några tiotal företag som lever helt och hållet på att organisera jaktservice. Näringsverksamheten är på frammarsch, rapporterade Finlands viltcentral för några år sedan.

Inom jaktvårdsföreningarna upplever man samma sak som alla andra organisationer: människorna har hektiska liv och strama tidtabeller. Det ökar den kommersiella jaktens dragningskraft, enligt viltcentralen: ”Man vill köpa ett färdigt paket och delta i en jakt där det är mer sannolikt att man får ett byte.”

Då jaktturismen förväntas växa och få nya former är det viktigt att föra en debatt också om de etiska dimensionerna. Det här försvåras av redan en sådan sak att ordet ”turism” är så laddat i det här sammanhanget. Här är det viktigt att inse att det också kan finnas jägare som ställer sig skeptiska till dylika nya jaktformer. För all jakts framtid skulle det säkert vara bäst om jaktvårdsorganisationerna själva skulle ta initiativet till en fortsatt och utvidgad debatt om nya jaktformer och ny näringsverksamhet.