Ny bok belyser Åbo konstmuseum ur nya infallsvinklar
Åbo konstmuseum har alltsedan begynnelsen utkommit med publikationer som belyst museets verksamhet ur olika synvinklar.
Det senaste tillskottet föreligger nu i form av två vackra, rikt illustrerade böcker: den ena, finsk- respektive svenskspråkig, innesluten i Gunnar Berndtsons ”En sommardag”, den andra, engelskspråkiga boken i Akseli Gallen-Kallelas i ”Pariserbulevard”.
Boken kommer in som en uppdatering då den förra museipublikationen sålt slut.
Den första mer omfattande publikationen var ”Konstföreningen i Åbo. En redogörelse för föreningens verksamhet 1891-1916”, där Axel Haartman, sedermera museets långvariga intendent (1923-1954), ”enligt uppdrag av direktionen” med största noggrannhet redogjorde för verksamheten, i vilken ju ingick både grundandet av föreningen och museibyggnadens tillblivelse åren fram till 1904, då det ståtliga landmärket invigdes med en närmare femhundra verk omfattande utställning.
Modellen för Haartmans bok var Finska konstföreningens historik från 1896, och den kompletterades 1924 och 1925 med detaljerade samlingskataloger i fickformat, avsedda att bäras med vid utställningsbesöken.
Också dessa, numera ersatta av de små skyltarna i anslutning till de utställda verken, hade fått sin utformning under 1800-talet.
Var tid har sin syn på vad som är intressant och hur det bäst kan framställas. Efteråt kan den en gång chica publikationen kännas dammig och bristfällig, men det är förstås inte bara det som motiverar nya – tiden går, museets verksamhet fortsätter, utvecklas och utvidgas.
Efter redogörelsen från 1916 skrev Haartman boken ”Bilderna tala: mästare och deras verk i Åbo Konstmuseums samlingar”, som kom ut 1945 och celebrerade samlingens femtioårsjubileum, aningen försenat – det var redan på 1870-talet som den dåvarande lokalavdelning inom Finska konstföreningen, fick sin första donation: E.J. Löfgrens Sta Cecilia, daterad 1848.
Sin första anskaffning gjorde Konstföreningen i Åbo år 1894: Gunnar Berndtsons ”Sommartid”, målad året innan. Texten i ”Bilderna tala” följde Fredrik Cygnaeus sätt att dramatiskt beskriva konsten med naturmetaforer.
Ett mer helhetsbetonat, kunskapsmässigt och akademiskt grepp karakteriserar samlingsboken ”Åbo konstmuseum. Konstföreningens i Åbo samlingar”, sammanställd av intendenten Erik Bergh och amanuensen Pia Hovi 1984.
Utöver de uppgifter som återfinns i 1920-talspublikationerna innehåller boken också expografi och hänvisningar till tidningsartiklar och böcker där verken nämnts.
1998, under Berndt Arells tid som museichef, utkom Nationalskatter, Åbo konstmuseum, där museets betydande ställning bland museerna i vårt land bekräftades.
Att vara det näst äldsta medför inte automatiskt en plats på toppen.
I samband med återinvigningen 2005 efter den stora renoveringen och under Maija Koskinens chefsperiod utkom ”Åbo konstmuseum, Nutidskonst i 101 år”.
Verket innehåller en allmän översikt av museets verksamhet och riktar speciell fokus på donationer och samlingens så kallade nyckelverk – verk som på sätt eller annat är så speciella att de kommer att i konstpublikens medvetande kommer att representera hela samlingen eller museet: Mona Lisa – Louvren. Åbo konstmuseum – Gumma och katt?
För något år sedan började 2005 års bok alltså vara slutsåld, och sammanställandet av en ny blev aktuellt. Resultatet blev alltså en läcker och vacker publikation i ett läsvänligt format.
Namnet är rätt och slätt ”Turun taidemuseo. Åbo konstmuseum. Turku Art Museum”, som syns i diskret pränt på bokryggen.
Samtidigt som det är enkelt kan det kanske uppfattas som lite pretentiöst: här kommer Boken om museet? Själv skulle jag gärna se 2018 i titeln – även där artiklarna bläddrar tillbaka i tiden är utgångspunkten den anda som råder då de planeras och skrivs – men det är en bagatell.
Den engelska versionen känns av någon orsak jag utan framgång försökt komma underfund med mer harmonisk och behagligare att läsa.
En sista liten invändning: en lista på bilderna i böckerna vore välkommen.
En ny tyngdpunkt i boken är den utförliga redogörelsen för verksamheten de senaste drygt tio åren som författaren till artikeln ”360 grader och drygt tio år” Kari Immonen verkat som chef för museet.
Han går systematiskt igenom de olika verksamhetsområdena – lokalt och internationellt, samarbete åt olika håll, samlingshändelser, utvecklande och utvidgande av verksamheten.
Visserligen sammanfaller de senaste drygt tio åren på Åbo konstmuseum naturligtvis med ett väldigt uppsving inom den kulturella verksamheten allmänt, men icke desto mindre är periodens historia imponerande.
Artikeln ger också en uppfattning om myckenheten av inspirerat arbete som ligger bakom det vi får uppleva där uppe på backen.
Av stort intresse är förstås också och fortfarande de längre tillbakablickande artiklarna: Anna Franck skriver allmänt hållet om museets historia, Hanna-Leena Paloposki om museets utländska utställningar under åren 1905-2005 och Teemu Keskisarja bidrar med en reflekterande artikel – och en sympatisk glimt i ögat – kring mecenaterna Dahlströms möjligheter och motiv att stöda den aboensiska kulturen.
Utgående från museets handlingar och samtida pressnoteringar diskuterar Susanna Pettersson i sin artikel ”Mot en kulturell djupandning” hur museets policy vuxit fram, och består läsaren också med den ovan refererade genomgången av tidigare publikationer.
Genomgående intressant läsning alltså, med både gammalt bekant och nya infallsvinklar.
Att anmälan kommer med en viss eftersläpning är att beklaga förstås, men har säkerligen inte tärt på dubbelbokens aktualitet.
Turun taidemuseo. Åbo konstmuseum. Turku Art Museum
320 sidor
2018
Bianca Gräsbeck