Barn och unga, gör som Greta Thunberg – lyssna inte på oss vuxna

Sverige har en naturkraft som heter Greta Thunberg. Hon är sexton år.

Mellan den 20 augusti och riksdagsvalet den 9 september skolstrejkade den då femtonåriga Thunberg framför Riksdagshuset i Stockholm. Sedan dess har hon, och andra, strejkat varje fredag.

Målet är att få Sverige att följa Parisavtalet, men Thunberg når längre än Sveriges gränser.

Hon åker tåg till Davos och läser lusen av hycklande makthavare. Hon får tiotusentals skolelever att följa hennes exempel; att inte acceptera nuläget, att kräva åtgärder för klimatet och kräva det genom att trotsa.

Det finns en risk för att nyhetsmedierna behandlar Thunberg som ett fenomen, det vill säga att hon framställs som viktigare än problemen som hon lyfter fram.

I så fall är det till deras nackdel. Thunberg verkar inte intresserad av nyhetsmediernas logik. Hon använder dem för att sprida information, och om traditionella medier inte räcker till har hon gräsrötter och sociala medier som kan göra jobbet lika bra.

Thunbergs vapen är hennes trovärdighet. Hon är påläst och tror på det hon gör på ett barnsligt sätt. Det är inte menat som kritik utan ett sätt att säga att hon inte har en dold agenda, inget som klimatförnekare och nättroll kan förvränga – även om de försöker.

Det som i slutändan gör Thunbergs trovärdighet obestridlig är att hon är en ung människa som talar om sin framtid.

Vilken form det politiska systemet än tar så tillåter det att framtiden formas av människor som kommer att se minst av den.

Barn och unga har en marginell betydelse för vilka beslut som tas. Det har också de som representerar barn och unga.

Vi tar ett annat exempel. I slutet av fjolåret konstaterade barnombudsmannen Tuomas Kurttila att barnfattigdomen i Finland nu tangerar toppåret 2007. Fattigdomsgraden är 13,9 procent. Den omfattar 150 000 barn.

Den negativa trenden har Kurttila och andra påtalat redan länge men regeringen Sipilä har inte låtit sig bekommas av varningarna. Så här skrev Kurttila i ett pressmeddelande 20.12.2018:

– I vår tid förstår man inte fattigdomens konsekvenser och de beaktas inte i beslutsfattandet.

Fattigdom känner inga åldersgränser. Det gör inte klimatförändringen heller, men orättvisan blir extra tydlig när besluten som påskyndar bägge tas av vuxna och drabbar barn.

I det här avseendet är Greta Thunbergs agerande hoppingivande. Hon visar att det finns omvägar för att komma åt obalansen. Hon har också historiska exempel att falla tillbaka på.

Civil olydnad har ända sedan Henry David Thoreaus essä med samma namn (1849) varit en kraft att räkna med.

Thunbergs skolstrejker och öppna trots mot det vuxna etablissemanget har potential att åstadkomma bestående förändringar, men för att det ska ske krävs ansträngningar av andra än Thunberg.

Sedan december i fjol har tiotusentals elever skolstrejkat i åtminstone 270 städer världen över, inklusive Finland.

I Jockis kommun har Thunberg en följare i femtonåriga Atte Ahokas. Han ordnade en skolstrejk för en vecka sedan (Yle 25.1). I november i Australien trotsade tusentals skolelever premiärminister Scott Morrisons uppmaning om "mera undervisning och mindre aktivism".

Det här, att Thunbergs exempel följs av unga i hennes egen ålder, är väsentligt. Det är viktigt att just unga avslöjar beslutsfattare som inte lever upp till sitt ansvar.

Men det är lika viktigt att vuxna, i egenskap av föräldrar, mor- och farföräldrar, lärare och andra som är en del av ungas liv, tillåter engagemanget och uppmuntrar det.

Det här betyder inte att unga ges en blankofullmakt och att klimatförändringen blir en gångbar ursäkt att i alla lägen vara frånvarande från skolan.

Snarare betyder det att vuxna måste vara lyhörda och beredda att diskutera framtiden med unga på ett sätt som inkluderar det värsta scenariot.

Det betyder också ett mått av självinsikt: äldre generationer är en del av problemet. Vi måste tillåta unga att inte lyssna på oss.