Det är huvudlöst att enskilda människor inte kan ordna egna insamlingar för något gott ändamål

Bedrägeriet gäller de felaktiga uppgifter Zubier uppgav då han ansökte om ersättning för de skador han fick i terrorattacken i Åbo 2017. Här finns inga oklarheter: Zubier har redan erkänt sig skyldig.

Det är åtalet om penninginsamlingsbrott som är det intressanta, som en följd av alla juridiska och moraliska dimensioner. Åtalet gäller insamlingen som Vasabon Sonya Höstman startade till förmån för Zubier.

När insamlingen på nättjänsten Gofundme stängdes hade 600 personer donerat sammanlagt 32 600 euro, pengar som Zubier sedan fick. De borde han betala tillbaka, enligt åklagaren. I dag får vi veta om så sker eller om jämkningsparagrafen tillämpas.

Juridiskt sett känns utgångsläget entydigt. Enskilda privatpersoner får inte anordna penninginsamlingar i Finland. Det faktum att insamlingen sker på det gränslösa nätet har ingen betydelse.

”Det är fråga om en insamling som genomförs i Finland, om syftet är att få donationer av personer som vistas i Finland”, kan man läsa på på Polisens webbsida.

Det är Polisstyrelsen som beviljar penninginsamlingstillstånd. Målet för en insamling kan inte heller vara en privatperson.

Lägligt så här inför domen publicerade Helsingin Sanomat reportaget ”Saanko rahaa?” (Kan jag få pengar?). Texten handlar inte om Zubier utan om affärsmannen Antero Vartia, som grundade klimatkompensationstjänsten Compensate. Nu undersöker polisen om tjänsten kan anses vara en olaglig penninginsamling.

HS-reportaget berättar inte bara om svängarna kring Compensate men också om alla möjliga andra finländska insamlingar som pågår eller har pågått. Helheten blir så absurd att man får lust att nypa sig själv. Är det här sant?

HS redogör på ett förträffligt sätt för hur exceptionell den finländska lagstiftningen är. Det hela exemplifieras med webbuppslagsverket Wikipedia, som finansieras med hjälp av donationer. I nästan alla länder kan medborgare skänka pengar till Wikipedia.

Undantagen är Kuba, Nordkorea, några schweiziska kantoner – samt Finland.

Redan det är en ögonöppnare som får en att undra över om det inte är dags för en reform.

Det är Polisstyrelsen som beviljar penninginsamlingstillstånd. I bakgrunden finns också Lotteriförvaltningen, en besynnerlig myndighet.

Hur så? Jo, vårt samhälle är uppbyggt så att en människa som är missnöjd med ett myndighetsbeslut ska kunna överklaga det eller på något annat sätt kräva en ändring. Så är det inte här. När Lotteriförvaltningen hittar en insamling som verkar bristfällig vänder de sig direkt till polisen. Inget beslut sänds till de berörda, som i så fall kanske kunde stoppa det de gör eller korrigera det sätt som insamlingen görs.

Det finns några grundläggande fel i hela upplägget med penninginsamlingstillstånd. För det första hindrar systemet inte på något vis riktiga skurkars och skojares framfart. Hur ofta får vi inte läsa om sådana?

För det andra: Vad är det som är fel i att en människa sporrar andra att hjälpa en individ som råkat i knipa?

Nuvarande lagstiftning utgår från ett förmyndarskap där människor inte ska få besluta om sina egna pengar. Och tänk på det här, i fallet Zubier:

Har de som skänkte pengar krävt dem tillbaka? Nej.

Har de som skänkte pengar uppgett att de har lurats? Nej.

Ingen har vilseletts, ingen har lidit ekonomisk skada.

Vi kan gott behålla systemet med penninginsamlingstillstånd. Sådana tillstånd kan användas av exempelvis stora organisationer i samband med kampanjer. Vid sidan av insamlingsbössor, västar och plakat är tillståndsnummer en extra kvalitetsstämpel.

Det som ändå måste ändras är det att privatpersoner ska ha rätt att ge pengar till vem de vill – också då det finns någon tredje part som organiserar det hela på något vis, till exempel genom en webbtjänst.

Som det är nu kan man inte annat än gräva fram ett citat som sägs komma ur gamla domarregler: Det som inte är rätt skäligt kan inte heller vara lag.

Oberoende av hur det går i fallet Höstman och Zubier – eller vad man anser om just den insamlingen – motsvarar inte det nuvarande systemet i Finland modern, västerländsk rättsuppfattning. Frågan är om det ens någonsin har gjort det.