Konserten: Höstsol

Höstsol

Symfonikonsert i Konserthuset to 7.9

Åbo filharmoniska orkester

Dir: Leif Segerstam

Sol: Reetta Haavisto, sopran

Klami, Beethoven, Sibelius

Torsdagens symfonikonsert – som bisserades följande dag - innehöll musik av Uuno Klami och Jean Sibelius, och däremellan serverades den nästan fulltaliga publiken tvenne konsertarior av Beethoven. Det finländskt kantade programmet skall senare spelas också i S:t Petersburg. Leif Segerstam hade igen en inspirande kväll med fina tolkningar.

Klamis (1900-1961) kanske mest betydande verk, ”Kalevalasviten”, tog tid på sig att bli färdig, vilket den blev 1943. Den femsatsiga sviten är koloristisk och mångskiftande musik med vissa klara modernismer. Första satsen, ”Världens skapelse”, bjöd på en klangverkstad med flera alternativa eller på varandra liggande händelser, och Segerstam sög på den livfulla texturen.

Andra satsen hakar på, och ”Vårbrodd” blev just så harmonifager som den ska vara. ”Terhenniemi”, mittsatsen, lät träblåsarna komma fram bättre än hittills, och satsens scherzerande karaktär var tagen på kornet.

”Lemminkäinens vaggvisa”, det vill säga fjärde satsen, var som en mild smekning, medan finalen högg till med ”Sampo smides”-satsen där det klingas och bankas så det står härliga till. Åbo filharmoniker sträckte sig till en hörvärd och livfull spelning utan vank. Underbar musik.

Sopranen Reetta Haavisto har redan en märkbar karriär på gång med viss tävlingserfarenhet och debut vid Nationaloperan. I tvenne arior av Beethoven (1790-tal) visade hon upp en voluminös och bärande röst som hördes också när orkestern bredde på ordentligt. ”Primo amore” (WoO 92) handlar liksom ”Ah, perfido!” om olycklig kärlek. Den förra är mer försonlig och lugn än den senare som innehåller mer dramatik. Bägge två är i 10-miutersklassen. Orkestern kompade funktionellt. Den italienska texten fanns översatt till finska och svenska i programhäftet, men översättningarna projicerades också mot väggen. Behövligt eftersom texten var svår att uppfatta, som så ofta särskilt för höga röster. Haavisto gjorde bra ifrån sig och fick stora applåder.

Sibelius femma är nog en ståtlig och välskriven symfoni, som man aldrig tröttnar på att höra. Leif Segerstam var i sitt esse och dirigerade med fina tempoval och starka accenter där sådana behövs. Första satsen artade sig mycket bra, med storartade stegringar (skickligt bleck) och färger. Mellansatsen blev en skön kontrast, fast även här nyanserna ibland växer sig starka.

Finalen kommer snabbt fram till det kännspaka temat som efter ett antal ”försök” småningom växer i styrka och till slut landar på de berömda ackorden som leder musiken i hamn. Men innan vi kommit så långt, så fanns det en hel del att beundra i detaljarbetet i orkestern. Det mesta i spelet fungerade utmärkt, fast symfonin ingalunda är lättspelad... Visst var det sedan skönt att följa med stigandet till toppen. Segerstams Sibeliusfemma på torsdagen var fint koncipierad, en stilig och vältalig tolkning! Mera sånt!

Ingmar af Hällström